Mitt i lokalen sitter vi.
Vid ett runt bord.
Fyra cancermorsor.
Vi är ute och äter.
Pratar om ditten och datten.
Och vår gemensamma historia.
Tiden med sjukhusliv.
Om clowner, sjuksyrror och behandlingar.
Skräck, ilska, sorg, tårar, glädje, hopp och förtvivlan.
Fyra fina kämpar.
Fyra skyttegravar.
Fyra krig.
Och fyra fantastiska morsor.
Jag är glad att ni finns.
Men önskar så att våra vägar korsats på ett helt annat sätt.
Fuck cancer!
Usch och fint på samma gång! Fint att ur ngt så jävulskt kan komma ngt fint.fy för att livet ibland är så himla grymt!!kram!
SvaraRaderaJa, det är verkligen dubbelt!
SvaraRaderaJag önskar att jag hade haft några cancermorsor att umgås med. Det är många år sedan vår son dog i Wilms tumör, innan alla bloggar fanns ja till och med innan internet fanns. Kände mig väldigt ensam under sonens sjukdomsperiod då vi ofta låg på vårt hemsjukhus och en vanlig barnavd. Det är 25 år sedan vår Tobias dog. Det känns som i går.
SvaraRaderaBeklagar din förlust! Och ja, jag förstår verkligen din känsla av ensamhet. Internets möjligheter tillför verkligen i en sådan situation som vi befunnit oss i. Idag fikade jag med en mamma från Umeå på genomresa i Göteborg som också mist ett barn i cancer. Kontakt har vi fått just via internet.
RaderaMed vänlig hälsning, Lena