Jag står i kylan och väntar på bussen.
Tänker på en vän och en av hennes fester.
En fest vi var på när vi visste att Nora inte skulle bli frisk.
Vi var på en fest och skrattade när vi visste att vår dotter skulle dö.
Hur är det möjligt?
Fuck cancer!
Läste någonstans att sorgen är randig. Man kan inte sörja varje ögonblick, då går man sönder. Så man sörjer randigt.
SvaraRaderaJa, så är det. Ut och in. Sorgen är som tinnitus. Finns där alltid. Ibland tar den mer plats och ibland mindre.
SvaraRaderaBra skrivet ovan! Man måste ibland ta steget utanför den svarta sörjan ens psyke befinner sig i,för att få syre och kraft att åter fortsätta...
SvaraRaderaJa, precis så är det! Vi hade en fin tid med Nora när vi visste. Hon blev starkare eftersom medicinerna togs bort. Men nu när jag stod där och tänkte tillbaka tedde det sig så konstigt. Att vi ens stod upp då.
Radera