Skridskor och stubb

Fyra år sedan, kan vara på dagen fyra år sedan, om inte så plus minus några dagar. Vi åker skridskor, vi fyra och vänner. Nora är pigg och glad. Det finns ett foto på oss alla fyra, en glad familj på isen. En familj som vilken familj som helst. 

Idag gjorde vi det igen, åkte skridskor, vi fyra och vänner. Inte samma fyra och inte samma vänner. Men fyra och vänner. Det kniper till och gör ont i bröstet. Vart jag vänder mig ser jag henne. Hon är glad och fri, åker runt, runt med kompisen. Att det börjat växa i hennes huvud vet vi inget om. 

Jag hör hennes röst. 

-Hej mamma! ropar hon och vinkar. 

Efter skridskorna äter vi lunch på favoritkaféet, innan vi åker och tänder ljus på graven. Vid bordet närmast dörren sitter det ett sällskap. Med ryggen åt oss sitter det ett barn med stubb. Kort, kort stubb, jag gissar på några veckor efter sista behandling. Barnet lyfter upp sin festis, ljust rosa nagellack målat på naglarna. I övrigt går det inte att avgöra om det är en flicka eller pojke. Marcus och jag tittar på varandra, jag hinner se stråket av sorg i hans ögon innan jag tittar bort. Det hugger till och gör ont. Det skulle kunnat vara hon, samma storlek, samma ålder. 

Jag stirrar, kan inte slita blicken från sällskapet. En av dem noterar att jag tittar, jag tvingar bort blicken men sneglar dit flera gånger. Jag vill stryka handen över det lilla huvudet. Ge en klapp på kinden. Jag tänker att jag måste förklara mig. Förklara att jag vet allt om deras situation, att det är därför jag stirrar. Men jag kan inte, vill inte berätta allt jag vet. Även det som dom förhoppningsvis inte behöver få veta något om. 

Fuck cancer!