Vi sitter vid köksbordet och äter spagetti med köttfärsås, jag, Harry, Ivar och kompisen Charlie.
-Hade Nora långt hår någon gång? frågar Charlie.
-Ja, det hade hon innan hon tappade sitt hår och vi har hennes hår kvar i en påse, säger jag.-Va? svarar Ivar och Charlie i kör.
-Ja, det som hon tappade när hon fått sin första guldmedicin, säger jag.
-Är det mjukt? frågar Charlie.
-Ja, det är mjukt, svarar jag.
-Får vi titta på det? frågar Charlie.
-Ja, det får ni, svarar jag.
Vi fortsätter äta.
-Vet ni vad guldmedicin är? frågar jag.
-Nej, svarar Charlie
-Jag vet, det är medicin som inte kan se skillnad på goda och onda baciller och det är därför man tappar håret när man får den, säger Ivar.
-Ja, det är rätt fast det är inte baciller den tar död på utan celler, svarar jag.
Vi pratar mer om celler.
Att de är goda och gör att kroppen kan försvara sig mot sjukdomar, bildar blodet, huden, håret och massa annat.
Och om onda celler.
De som kallas cancer och blev till en stor klump i Noras mage.
Som var så onda att ingen guldmedicin kunde besegra dom.
Efter maten känner vi på håret.
Det som ligger i en plastpåse.
I lådan som det står Nora på.
Lådan med minnen.
Som ultraljudsbilder, gratulationskort, våra band från BB, tidningen från dagen hon föddes och rosa prinsesstofflorna.
Pojkarna spelar Minecraft
Jag lägger tillbaka håret i lådan och stänger locket.
Fuck cancer!
😢
SvaraRaderaJag är faster till världens finaste tös som fått återfall av leukemi. Behandlingen går inte så bra, "hon blir inte frisk", en ettikett som du också har skrivit om. Vi försöker hålla humöret uppe och jobba för att familjen ska få en bra och fint fungerande vardag. Och nu, julefrid och julmys. Tösen har en fantastisk mamma och syster. Har koll på allt, ser till att det blir det bästa av situationen.
SvaraRaderaMen vi vet allihop att vi faller handlöst inför det obarmhärtiga som håller på att hända.
Jag vill hålla andan, stanna tiden. Ångra det gångna året. För det händer väl inte. Inte hon! Inte oss.
Jag har läst din blogg om finaste Nora och grips av hur mycket kärlek som ryms, och smärta i att älska och mista det dyrbaraste hjärtat äger.
På ett sätt får jag också lära känna finaste Nora och följa med genom hennes och din/er resa.
Det hjälper mig oerhört mycket.
❤
Beklagar det ni nu står inför. Önskar att ingen någonsin behövde vara med om det. Och att man kunde ta över en del av smärtan men så fungerar det ju inte. Låter som att ni får livet att fungera trots allt. Det är även min erfarenhet att det går att leva med det. Att man lever här och nu för att det inte går att föreställa sig hur det ska bli. Min erfarenhet är också att vi människor är starka och klarar så mycket mer än vi tror. All styrka till er!
RaderaPS. Har ni/de inte tagit familjebilder så tipsa om det!
Varma hälsningar från Lena
Och tack för fina ord om bloggen. Fint att du finner stöd i den.
RaderaVarma hälsningar Lena