-Så det här är tredje barnet?
-Ja, det är det.
-Jaha, då är syskonen förväntansfulla nu?
-Ja.
-Hur gamla är dom?
-Ivar är sex år och Nora är död men skulle varit nio år nu.
Ett leende ansikte förvandlas till ett förskräckt. Reaktionerna är olika. Några beklagar lite lågmält, några börjar prata fort och mycket. Ord som "hon finns med er" eller "nu har ni ett nytt litet liv att tänka på" och en klapp på armen relativt vanliga.
Jag lägger ingen värdering på något sätt. Det är som det är. Jag har tre barn nu, två på jorden och ett någon annanstans. Alla tre i djupet av mitt hjärta.
Jag lägger ingen värdering på något sätt. Det är som det är. Jag har tre barn nu, två på jorden och ett någon annanstans. Alla tre i djupet av mitt hjärta.
Fuck cancer!
Jag tror att man är rädd för att man inte vet vad man ska säga eller göra när man möter någon man inte känner "djupare", som en granne. När min bästa vän miste sin pappa när vi var sexton år kände jag henne och visste vad hon behövde.
SvaraRaderaNär någon mist ett barn känns det som det är det värsta som kan hända någon, vad finns det och säga till någon som har mist?
Jag har själv gett en kram och sagt att jag är så ledsen för din skull men det känns så......
Ni som har gått igenom det här vad ska man säga eller göra?
Finns nog inget svar på det. Vi är alla olika och har olika behov. I vardagssituationer med okända människor är jag sällan nära min sorg. Så att "bara" beklaga tycker jag oftast räcker gott. Men som sagt inget är rätt eller fel så länge man vill väl.
RaderaSorg är svårt att hantera, så förbannat nära, men oftast vill man ha det så långt bort, själv finner jag något helande i det...låter säkert riktigt skumt..men för mig sant. Jag tror att det som är svårast är att man inte klarar av själva mötet, dvs att man vill skaka av sig det som kräver närvaro, för möts man på riktigt, ser man varandra så är själva mötet starkt nog, istället för att fly. Men tror att man måste utgå från att vi gör så gott vi kan och så bra vi förmår. Mimmie <3
SvaraRadera