Jag tittar på del fyra av "Döden, döden, döden". Den fina och viktiga programserien på SVT, public service när det är som bäst. Programmet handlar om att förlora ett barn. Reportern närmar sig det svåra på ett så fint sätt. Uttalar sådant som jag tänkt och sagt så många gånger.
Så kommer den. Bilden på den lilla flickan och hennes pappa när hon precis har dött. Han omfamnar den lilla sovande kroppen och smärtan i hans ansikte är brutal. Som ett vulkanutbrott kommer gråten. Så mycket igenkänning. Jag ser och känner min lilla flicka som legat i min famn. Död.
Känslan av overklighet. Vad har jag varit med om? Hur kan jag stå upp?
Fuck cancer!
är med dig. <3
SvaraRaderaMimmie