Jag är hungrig!

Jag hittar en gammal mejlkonversation med en fin vän. Nora har legat inne ett tag för infektion. Hon är medtagen och infektionen har inte velat släppa taget trots diverse intravenösa mediciner dygnet runt. Fina vännen har eget cancersjukt barn och vet allt om hur det är.

20110912 Mejl till fina vännen

Nora är äntligen bättre, så skönt. En liten anekdot från igår kväll.

-Jag är hungrig! säger Nora.
-Vad vill du ha? svarar jag.
-Jag vill ha tomatsoppa, säger Nora.
Tomatsoppan kommer.
-Inte sådan tomatsoppa, det är fel tomatsoppa. Jag är hungrig, fräser Nora argt och irriterat.
-Det finns bara den tomatsoppan, svarar jag, och ger diverse andra förslag men inget faller i smaken.
-Jag är hungrig! Polarmacka med smör och te vill jag ha.
Teet och polarmacka kommer.
-Åhhhh, teet är för kallt och det är för mycket smör på mackan och bordet står fel.
Snäll sjuksköterska flyttar bordet.
-Nej, mamma ska flytta bordet. Åhhh, det ska inte stå så det ska stå så! Inte så! Sååå!
Nytt varmt te kommer.
-Aj, teet bränns det är för varmt och det är ingen mjölk i teet.
-Jo, det är det.
-Nej, det är det inte.
-Jo, det är det.
-Nej, det är det inte och mackan kladdar av smör på mig. Papper, jag vill ha papper.
Papper kommer.
-Mer papper, åhhh, servetten fastnar på mackan.

20110912 Mejlsvar från fina vännen.

Hahaha, hon mår bättre det hör jag. Att man kan bli så glad för lite trots! Att vara arg är att orka och tro fan att hon inte tycker att allt är hunky dory.

Jag dras tillbaka, ser och hör henne framför mig. I arton månader levde vi livet helt styrda av sjukdomsläge och sinnesstämningar. Uppdateringar på mejl och sms om läget, rondsvar, röntgenbesked, behandlingar och antaganden om hemgång från eller inläggning på sjukhuset. I klorna på cancermonstret med skräcken klättrandes i ådrorna.

Jag längtar tillbaka. Då fanns hon.

Fuck cancer!