Det är annorlunda i år. Inte sorgen och saknaden men det andra. Som att december och jul är en sak och Nora och saknaden något annat. Att de flyttat isär. För jag ser fram mot vörtbröd och ljus. En insikt som känns bra och ger mig tillit till att det ska gå. Som ett litet trappsteg till mot livet, det nya livet utan.
Och så pratar vi om bron. Min livlina under den första tiden efter. Den som jag visste fanns där och som gjorde det möjligt att våga andas ett andetag till, och ett till. Med vetskapen om att det fanns en utväg om jag inte orkade mer, en känsla att vila i. Det är annorlunda nu. Bron finns kvar men när jag ställer mig där känns den skrämmande hög och kall. Samtidigt som jag fortfarande kan känna känslan av den som välkomnande och hjälpande. Som ett minne, starkt men inte levande.
Så hur ska man sammanfatta. Stämmer det där att tiden läker? Nej, jag tror inte det. Tid kan inte läka. Men i takt med tiden får jag nya erfarenheter som blir minnen och erfarenheter att luta mig mot.
För andra gången går jag in på decemberstigen. Insiktsfullt förstår jag att det kommer bli snåriga partier. Men det är skillnad på att gå i snårskog med svag belysning mot nattsvart mörker.
Fuck cancer!
..det är något speciellt med julmörkret...man liksom tvingas in i den, oavsett, mörkret är så naket och på något sätt otroligt heligt då man får en chans att dyka in i sig själv..minnen från slutet av år som långsamt passerar och för mig spelas det upp två själsfilmer, en som spelas i svartvita bilder, och en som spelas i färg....i det hela så är det otroligt slitet att behöva vara betraktaren...samtidigt är det det, som förmodligen gör att jag kan stå på båda benen. Skänker dig kärlek, <3 Mimmie
SvaraRadera