Berg och dalbana

-Men varför nu? Det har ju gått över ett år och jag börjar ju lära mig leva med det, säger jag.

-Ja, det har gått över ett år men du har behövt bearbeta mycket av det svåra på vägen fram till hon dog, svarar psykologen.
-Jag vet det men så här dåligt har jag ju inte mått på hela tiden, svarar jag.
-Jag förstår det men det är inget konstigt. Kanske är det så att du nu kommit fram till det faktum att hon är död, säger psykologen.

Saknaden ökar. Och ökar. Som ett hål som växer inom mig. Jag har sett fram mot sommaren. Mot frukost i nattlinne. Lata dagar med glass och grill. Koll på väderappar och båtturer. Nu är vi där. Och jag finner ingen glädje alls. Hålet är omättligt.

Insikt. Hon är borta. För alltid. Hon kommer inte tillbaka. Jag saknar. Rösten. Kinden. Buset. Envisheten. Syskonbråken. Handen. Minerna. Blicken. Doften. Skrattet. Leken.

-Men hur länge ska jag må så här? frågar jag.
-Det vet jag inte men jag tror att det är en period du måste igenom, svarar psykologen.

Jag fortsätter min färd i berg och dalbanan. Det går upp och ner. Och upp och ner. Tåget står stilla i en dal. Jag längtar till att det ska starta igen.

Fuck cancer!