Vissla

Lillebror och jag går bredvid varandra på väg till dagis.
Han har precis löst gåtan. Visselgåtan.

-Mamma, vet du varför jag har lärt mig att vissla nu?
-Nej, det vet jag inte. 
-Därför att vi har levt i många tusen år och därför kan jag vissla nu. 
-Jaha. Tänker du att du och jag har levt i många tusen år?
-Ja. 
-Fast det har vi inte. Men det har levt människor på jorden i många tusen år. 
-Att vissla är inte alls svårt. Det är bara att göra munnen till en strut så visslar man.

Jag vet inte hur det hänger ihop. 
Det där med våra år på jorden och munnen som en strut. 
Men jag minns att Nora också löste den där gåtan. Under sitt sista år. 
Och att hon visslade en hel del för en imponerad lillebror. 

Fuck cancer!