Elva månader

Nu är trädet rensat. Sakerna är borttagna. Förutom några rosetter i sidenband. I Noras favoritfärger rosa och turkos. Rosa som var favorit. Turkos som var nykomling. För att en liten fin kompis från sjukhuset tyckte om den färgen. Hoppas inte att de stör. Och gör de det så tar någon från Kyrkogårdsförvaltningen bort dom. Det återstår att se. 

I mig bor en ledsen känsla på grund av futtigheten. För avsaknaden av den tillåtande inställningen. Den som gör att man kan se mellan fingrarna. Göra lite mer i det extraordinära fallet och låta tiden ha sin gång. Låtit oss vara ifred under ett första sorgeår.  

Inte för att det spelar någon roll men jag undrar vad Jesus hade svarat på frågan. 

-Föräldrarna vill göra fint på sin sjuåriga flickas gravplats. Så att hennes små vänner och lillebror ska känna sig välkomna dit. För kyrkogårdar kan kännas lite skrämmande för små barn. Det är ofta kalt och neutralt och inget som påminner om ett litet barn. Det är nog för att det inte finns så många barn på kyrkogårdar. Som tur är. Så de skulle vilja hänga några barnsliga små saker i trädet som står bredvid hennes plats. Så man på håll kan se trädet och veta vart man ska gå. Och för att det känns bra för föräldrarna att det får vara fint och barnsligt på och omkring hennes plats. Vad tycker du om det? 

Jag vet vad jag tror att Jesus skulle svarat.

Nu hänger sakerna i ett annat träd. Ett träd som står på vår tomt och som vi bestämmer över. Det ser fint ut med de små julgranskulorna, lyktorna och fågelmataren. Fint och barnsligt. Som en påminnelse om den finaste tjejen vi vet. Som vi älskar och saknar obeskrivligt mycket. 

Som vi saknat i elva månader. Idag. För att vara exakt. 

Fuck cancer!