Vi kommer fram till internatskolan. Letar oss fram till informationsmötet som inte säger så mycket. För att mina tankar är på annat håll.
Först ikväll ska vi få träffa dom. Troligtvis men det är lite osäkert. Lovet börjar först i morgon så kanske åker de hem gemensamt då. Vi ska äta lunch i matsalen. På vägen dit går vi förbi klassrummet. Dörren står lite på glänt. Jag vill så gärna kika in men det passar sig inte. Så stängs dörren.
Jag kommer på efterkälken. Letar efter de andra i fel matsal. Kommer slutligen till den rätta. Sätter mig vid de andra föräldrarna. Det är en blandning av människor. Många som jag på olika sätt känner från förr.
Gråten är nära. Klumpen i halsen gör ont.
"Har vi gjort rätt som inte ringt henne en enda gång på de här veckorna?
Hon kommer inte bli frisk. Har behandlats så länge. Har nästan inget hår, en slang på bröstet och är bara sju år. Hur har hon haft det? Hon borde väl ringt hem om hon velat? Fast de kanske hindrar henne för att de inte vill visa när ett barn längtar hem."
Med gråten i halsen berättar jag för en vän. Hon svarar att hon ringt till sin lilla tjej varje kväll. Att de pratat så länge att hennes lilla tjej har somnat under samtalen. Ångesten klättrar i mig.
"Hur har jag tänkt? Varför har jag inte ringt?"
Jag ser M på långt håll. Han pratar med en lärare och verkar förklara något. Sekunden efter är hon där och kommer fram till mig. Har långt hår och klänningen med prickar. Den hon hade den sista sommaren innan vi visste något om elaka tumörer. På fötterna har hon skor jag inte känner igen. Öppna svarta snörsandaler med sockar i.
Jag tar henne i min famn och känner hennes armar runt mig. Det känns varmt och underbart. Välbekant men samtidigt inte. Något ligger mellan oss som gör att jag inte riktigt känner igen.
Den långa tiden utan kontakt. Utan att jag vet hur hon haft det. Om hon haft det bra. Varit ledsen. Kanske blivit tröstad av någon annan. Någon som inte är jag.
Jag vaknar.
Lättnad och tomhet.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar