Jag hittar listan med låtar i min telefon.
Den som jag påbörjade när livet levdes i dödens väntrum.
När framtidsplanerna tog slut vid begravning.
En sysselsättning i sängen när hon somnat för natten.
Planering för livets ändhållplats.
För hennes och för min.
Tills jag står på ändhållplatsen. Ensam.
När låtarna på listan spelats och begravningen är över.
När det tomma tar vid. Det som blir till dagar som följs av dagar.
Som blir ett nytt slags liv. En överlevandes liv.
Jag står kvar på ändhållplatsen.
Det trodde jag inte då.
För att det verkade omöjligt att låta henne gå.
Utan mig.
Livet är starkt, starkare än jag trott.
Nu tror jag. Att jag kommer fortsätta att överleva.
Men undrar allt oftare när jag kommer leva.
Om det är möjligt.
Fuck cancer!
Du är en viktig person. För du kan sätta ord på det du upplever. Även om det du upplever inte är behagligt eller egenvalt ger det hjälp åt andra runt omkring. Allra mest tänker jag att det kan ge lillebror Ivar vägledning när han blir stor och undrar över annat än nu. Dina viktiga ord från "när det hände" och från hans barndom kan vara det som hjälper honom att också förstå när han är vuxen.
SvaraRaderaTack för fina ord. Det värmer!
RaderaLivet är för dyrbart för att inte levas. Du har gjort den största förlust man kan göra som mamma, som människa, mist det älskade barnet. Och ändå finns det mycket kvar. Ivar, den fina. Nora, minnena av henne som kommer att vara som skatter. Inte nu, men sedan, när sorgen har mattats ut. Då kommer minnena av Noras korta tid här på jorden att fylla dig med glädje. Sedan, inte nu. Sorgen kommer att bli lättare, men saknaden kommer alltid att finnas. Tänker på er.
SvaraRadera