I samma liga

Ensamhet och utanförskap. 
En känsla jag bär på sedan hon dog. 
Det är svårt att veta var i den bottnar.  
Exakt. 

Att hon inte finns är en förklaring.
Tystnaden en annan. 
Delandet som uteblir. 
För att inget går att jämföras.
Att ingen sorg och inga svårigheter ter sig tillräckligt tunga. 
Som att förlora ett barn. 

Då vågar man inte beklaga sig. 
Och ber om ursäkt om man råkar uttrycka att livet är svårt. 
För att man inte tycker sig spela i samma liga.
Men ingenting blir svårare för mig för att det är svårt för någon annan. 

Så det som är menat att skona.
Låta vara ifred och inte tynga.
Blir en björntjänst. 
Som gör mitt liv tyst och ensamt.

Sorg är sorg. 
Behöver inte jämföras. 
Kräver inget berättigande. 
Och kan inte mätas. 

Sorg är fin att dela. 
Ett sätt att mötas. 
Och komma nära.  

Fuck cancer!