torsdag 28 februari 2013

Dödsskräck

Hon föds. Är mörk i färgen och ligger stilla. 
Alldeles tyst med navelsträngen två varv runt halsen. 
Barnmorskan tar tag i henne och snurrar upp den. 
Hon skriker. Och är alldeles underbart fin och levande. 

Hon är ett halvår och sitter fastspänd i bilbarnstolen.  
Jag sätter bilbarnstolen i kundvagnen när jag handlar i affären. 
På vägen ut vickar vagnen till och bilbarnstolen ramlar ur. 
Landar på det hårda handtaget ovanför hennes huvud. 
Det går bra. Hon får inte en skråma. 

Hon är tre år och vi går från måndagens rytmik. 
Bästisens mamma går över spårvagnsspåren. 
Hon går efter. För liten för att förstå att trafikljuset slagit om till rött. 
Jag har hjälpt lillebror i vagnen och hamnat på efterkälken.  
Jag ser spårvagnen och skriker till. 
Det går bra. Hon hinner över. 

Hon är fem år och har en tumör i magen som ska opereras bort. 
Operationen ska ta några timmar men det tar många fler timmar än så. 
När det är över kommer kirurgen med ledsen blick och berättar att tumören varit svår att få ut. Att det blev kritiskt på slutet.  
Men att det gått bra. Att hon är medtagen men ligger på uppvak nu. 

Hon är sju år och har en metastas i huvudet. 
Metastasen som kan liknas vid en tickande bomb. 
För om den orsakar en blödning nu är det över. 
Jag iakttar och analyserar alla små tecken. 
Till slut bestäms det att den ska opereras bort. 
Det går bra och hela metastasen tas bort utan problem. 

Hon är sju år och har sju nyupptäckta metastaser i huvudet. 
De trycker och orsakar smärta. 
Det är nära slutet som vi hoppas ska bli värdigt. 
Att hon ska få må så bra som möjligt. 
Metastaserna orsakar en stor blödning i huvudet. 
Det tar slut och hon dör. 

Jag har känt dödens andedräkt.  
En doft som skapar rädsla och skräck. 
Som orsakar illamående, yrsel och tunnelseende. 
Flyktkänsla, panik och maktlöshet. 

Då och då känner jag den där doften. 
Och som genom ett trollslag är mina sinnen kidnappade. 

Fuck cancer!

2 kommentarer:

  1. Jag kan inte föreställa mig känslan, jag kan känna en bråkdel av den genom att tänka tänk-om när det gäller mina barn, men att förstå att ens barn, ens allt, ens liv ska somna för att aldrig vakna igen, det går inte ens att föreställa sig, tack och lov, måsta jag säga. Men jag har varit nära, livrädd för vad som ska hända härnäst när de varit skadade eller sjuka men inte i närheten av nu-dör-de känslan. Du finns i mina tankar! <3

    SvaraRadera
  2. Kanske den starkaste text jag någonsin läst. Sänder varma tankar i cyberrymden till dig och din familj.
    //Annika

    SvaraRadera