Matsond

Övergrepp. 
Det är så det känns. 
Så här i efterhand. 

Matsond genom näsan ner i magsäcken. 
Nödvändig. 
För att det är viktigt att få mat genom magen. 
För tarmarnas skull. Bland annat. 

Hon väger tjugoen kilo när hon blir sjuk. 
Sex veckor senare knappt sexton. 
Ser ut som ett av fattighjonen i Emil.  
Mager och några få hårtestar på huvudet. 
Intravenöst matdropp ordineras. 
Och matsond i näsan sätts in. 

Vi kämpar på. 
Ökar mängden sondmat långsamt. 
Startar på trettio ml. 
Fem gånger om dagen. 
Har en målsättning på flera dl. 
Kommer aldrig över en. 

För hon kräks. 
Mer än hälften av gångerna. 
Kräks upp den fruktansvärda sondmaten. 
Som luktar illa. 
Väldigt illa.  

När jag kommer med brickan med sondmat, lackmuspapper, mediciner och lite annat tittar hon på mig och säger

-Snälla, jag vill inte. 

Jag gör det ändå. 
För att jag måste. 
För hennes skull. 
Jag önskar att jag aldrig behövt göra det. 
För den där bedjande blicken sitter kvar i mig. 

Efter några månaders sondmatning. 
Och obeskrivligt hårt kämpande.  
Så kommer räddningen. 
Från oväntat håll. 

Lillebror drar ur den. 
Inte med mening. 
Under ett bråk. 
Storasyster skriker och gråter.  
Ett övergrepp det också. 

Vi blir arga. 
På lillebror. 
Pratar allvar.  
Länge. 

Men det blir ingen mer matsond efter det. 
En obeskrivlig lättnad för storasyster. 
Och för mig. 

Tack lillebror. 
Du visste nog vad som var bäst för storasyster.  

Fuck cancer!