Aldrig fri

Det är så lite som krävs. 

För att ramla över kanten till skräcklandet. 

En tids sämre aptit. 

Lika lång tids klagande på ont i benen vid ansträngning.  

En förkylning som aldrig riktigt ger sig. 

Mörka skuggor under ögonen. 

Lite smalare. 

Och lite blek.  

Minnen som kommer tillbaka. 

Förflyttar mig bakåt i tiden. 
Som genom ett trollslag. 

-Mamma, jag orkar inte gå. Jag vill åka i vagnen. 

-Men Nora du är fem år. Ingen i din ålder åker i vagn. 

-Men jag orkar inte. 

-Det är för att du är en liten latmask. 

De där orden gnager i mig. 

Om latmasken. 

För redan då fanns de där. 

De elaka cellerna. 

En stor klump på vänster njure och många små i lungorna. 

Som tog kraften ifrån henne.  

Jag inser att jag aldrig blir fri.
Från oro och rädsla för cancer.

Att man aldrig blir det. 

Att ingen blir det. 

När man haft med den lömska sjukdomen att göra. 

En framgångsrik behandling. 
Som visar en röntgenbild utan spår. 
Eller en benmärg som är ren. 
Det är bra. Nu. 

Men ger inga garantier. 
För framtiden. 

En elak cell kan gömma sig och ligga och lura. 
Var som helst och hur länge som helst. 

Medicinerna som ska ta bort kan också ge. 

Man är aldrig fri. Det är ingen. 
Men har man bjudits in.  
Levt livet med. 
Då är det nära. 
Till skräcklandet. 
Både på riktigt och i fantasin.  

Fuck cancer!