Illamående

Kraftigt illamående. 
Legat hela dagen. 
På ett ställe i en ställning.  

Kommer på att vi har medicin mot illamående. 
Både tabletter och flytande. 
Receptbelagda med namnet Nora på. 
Jag tar två tabletter. 

Jag minns tillbaka på hösten 2010. 
De första sex veckorna när hon rasar i vikt. 
Blir så mager att revbenen syns på ryggen. 
Och benen har ett stort mellanrum. 
Som på ett skelett. 

För att hon mår illa hela tiden. 
Av cytostatika och den stora tumören. 
Som trycker och växer i den lilla magen. 

Tumören som visar sig väga ett kilo. 
Stor som en vuxen knuten hand. 
Ett kilo knuten hand fullproppad med små elaka celler. 
Elakare än elakast. 

Det är före hon får näringsdropp och matsond. 
Veckor som vi lämnas ensamma med en liten tjej som inte äter någonting. 
Som kräks, mår illa och har ont. 
Och rasar i vikt. 

Jag minns hur jag sitter på soffkanten med en skål yoghurt. 
Hon ligger på soffan. 
Samma soffa som jag legat i hela dagen idag. 

-Nora, du måste ta en tugga nu. 
-Mamma, jag vill inte. Jag mår illa. 
-Men du måste. 

Övergrepp. 
Det är vad det är.   
Hon tar den där skeden med youghurt. 
Vad nu den gjorde för skillnad. 
Gav mig lite lugn för en stund. 
För det där med föräldraskap och mat hör ihop. 

Senare har jag ett samtal med sjukhusets dietist.  
Budskapet är tydligt. 

-Tjata aldrig på henne om mat. Erbjud mat på regelbundna tider men värdera aldrig vad eller hur mycket hon äter. Det som slinker ner är bra om det så bara är en liten köttbulle. 
-Jag lovar. 

Jag håller det där löftet. 
Jag tjatar aldrig mer på henne om mat. 
Ofta biter jag mig i tungan av lust att be henne ta en liten bit till. 
Men jag biter ihop. 
Och säger aldrig mer ett värderande ord om hennes matintag.  
Det är jag stolt över.

Och jag lovar. 
Den som tvingat mig att ta en sked youghurt idag hade jag slagit till. 
Hårt.

Fuck cancer!