Mammansiktet

Slutet av januari 2012

Mormor hämtar henne i skolan. Hon är glad och hoppig.

På kvällen lite feber, säkert ett virus, det går så mycket nu. Dagen därpå är hon hemma från skolan och vi har mysdag. Hon är hängig, först lite feber sedan ingen. Det går ett par dagar. Så kräks hon och säger att hon har ont i huvudet. Alvedon gör det lite bättre.   

Jag tittar på henne och undrar om jag ser rätt. Att den ena pupillen är lite större än den andra. Eller om jag inbillar mig som förra gången jag tyckte samma sak och fina läkaren inte kunde se det. 

Hon kräks igen, och igen. Hemsjukvården får komma och sätta vätskedropp mest för säkerhets skull så hon slipper bli uttorkad. De sätter droppet, hon ligger i sängen är trött och somnar snart. 

-Mamma, det kommer blod, det kommer blod från slangen, ropar hon.  

Jag springer dit och ser ljust rött från slangen men inte från plåstret. Förstår inte. Så ser jag att den läcker. Cvk slangen som hon haft sedan hon blev sjuk har gått sönder. 

På morgonen ringer fina läkaren. 

-Jag hörde att Noras cvk gått sönder, säger hon.
-Ja, när hemsjukvården satte vätskedropp igår, svarar jag.  
-Men hon behöver ju ingen slang mer tänker jag, den kan vi väl ta bort? frågar hon. 
-Oj, tror du det? Ja, kanske det, det vore ju skönt om hon fick slippa den, svarar jag.  

Vi lägger på. 

Så kräks hon igen och får mer ont i huvudet. Samtal med fina läkaren igen. 

-Jag vill att ni kommer in, säger hon. 

Vi åker in och läggs in i eget rum på dagvården. Fina läkaren kommer till oss, tittar på Nora med allvarlig och granskande blick. Jag misstänker och känner oro. Längtar efter lugnande ord men något stämmer inte. Fast även Nora kan ju få ett vanligt virus. Kanske är det influensa? Ja, så klart, även hon kan få influensa. Det måste ju inte vara det värsta. Det trycker och bultar inom mig och jag har tunnelseende. 

Så kommer sjuksköterskan med kortison och lite annat. 

-För att se om huvudvärken minskar, säger hon.  

Kortison som man använder för att minska tryck men huvudvärken minskar inte så mycket. Bara lite. 

Fina läkaren kommer in. 

-Vi gör en CT röntgen så vi kan utesluta att det är något i huvudet. Det är inte det första jag misstänker men för att utesluta, säger hon. 

Bra, så vi kan utesluta det otänkbara, det som inte händer. Hon har Wilms tumör med spridning till lungorna. Vad har det med huvudet att göra? Har hon fått en annan sorts cancer?

Jag mår illa, är trött på de tyngsta beskeden. Trött på att spekulera, på att leta i min egen databas. Den i mitt huvud som är full med ord och texter som jag läst på nätet. Från bloggar, medicinartiklar och cancersidor. En salig blandning.  

Vi kommer tillbaka till rummet efter CT röntgen. Vi är ensamma och tittar på barnprogram. Ångesten klättrar i kroppen, trycker och bultar. Det susar i huvudet av yrsel och kniper i magen. 

Så öppnas dörren. En läkaren kommer in. Inte fina läkaren utan en annan.  
Hon som lämnade ett annat besked, det som knuffade oss in i skräcktunneln. , att det första protokollet inte haft någon som helst effekt på tumörerna. 

-Kan vi prata lite där ute? frågar hon. 

Vi sätter oss i soffan. Hon tittar på mig med ledsen blick. 

-Vi ser en blödning i huvudet på bilderna. På ett ställe där man inte får en blödning om det inte finns något som orsakar den. Vi tror att hon har fått en metastas som orsakar blödningen. Mer kan vi inte se. Ni kommer att få åka till Neurokirurgen på Sahlgrenska nu. Vi har beställt en transport. Jag är så ledsen. Jag kommer inte med annat än dåliga besked till er, säger hon. 

Så förflyttas gränsen ännu en gång. Ännu ett tungt besked av värsta sorten. Av något ovanligt, extremt ovanligt, så ovanligt så det nästan inte händer.  

Vi får ett litet rum på Neurokirurgen, pyttelitet men ett eget. Det är det viktiga. 
Vi är inte hemma, vi är inte på Barncancercentrum, vårt andra hem. Det är otryggt och ensamt, korridorerna är oändligt långa och opersonliga. 
Men vi får ett eget rum, tack och lov. 

Fina läkaren ringer. Hon har varit och klippt sig. Hon har ett eget liv utanför sjukhuset men hon ringer och frågar om vi vill att hon ska komma. Det vill vi och det betyder mycket. Någon att luta sig mot i den nya osäkerheten. Hon stannar hos oss några timmar, pratar med Neurokirurgen och kan förklara så vi förstår. På ett ungefär. 

Vi är ledsna och rädda. Nora är medtagen och nedslagen. Igen. 

Minnesbilder från de allra första dygnen på Barncancercentrum. För att vi är lika rädda. För att allt känns så där nytt och skrämmande. Och för att hon får ha en nål i armen för att slangen gått sönder. 

När jag ser på bilder i efterhand från de där dygnen ser jag rädslan i hennes blick. Hon är rädd och förstår, något. 

Mitt mammaansikte har blivit tunnare. Det hänger knappt ihop. Som att det blivit för stort och glider av. Jag rättar till det så gott det går.   

Den sista etappen har börjat. Det är svårt att hitta ord som beskriver. Mardröm känns futtigt och är inte sant för det händer i verkligheten. Nu.   

Senare beskriver jag det som att det känns som att någon stängt in mig i en centrifug. Som först snurrar på skoncentrifugering, sedan på högsta varvtal vecka ut och vecka in. 

Fuck cancer!