Fem och sju

Så kom frågan. 
Den som jag känt mig beredd på. 
Förberett mig för. 
Som jag trott att jag ska kunna svara på. 
Utan att tveka. 
Eller i efterhand ifrågasätta. 

-Hur gamla är dina barn? frågar en kurskamrat som jag inte känner. 
-Fem och sju, svarar jag. 

Men säger inte att sjuåringen inte bor med mig. 
Att hon bor i himlen. 
För jag orkar inte förklara. 
Eller se in i skrämda ögon. 
På någon som troligtvis inte vet vad den ska säga. 
Eller göra. 

Så jag säger att mina barn är fem och sju år gamla.  
Om ett år är de sex och sju.
Och året därpå är de lika gamla. 

Fuck cancer!