Leken och livet

De sitter i kroppen, minnena och gör sig påminda innan jag förstår. I huvudet är de suddiga och behöver stöd av almanackan för att klarna. 

Så får vi beskedet, det som vi fruktat mest av allt. Det är ett år sedan.

Oktober 2011

-Hon kommer inte bli frisk, vi kan inte göra mer nu. Vi slutar inte behandla men medicinerna kommer inte göra henne frisk men vi hoppas att de kommer bromsa förloppet, säger fina läkaren. 

Beskedet om det som tryckts undan oräkneligt antal gånger. Grunden till rädslan, baksidan av hoppet och det som livnärt skräcken. Alla livlinor är förbrukade och allt hopp är ute. Nu vet vi.  

Hon befrias från de tunga gifterna. De som utplånat immunförsvaret och orsakat infektioner. Gett metallisk smak i munnen, gjort att håret trillat av likt vissna löv och slitit så hårt på den lilla kroppen. Gång på gång på gång.  

Gifterna som kallas guldmedicin för att den ska göra nytta. Som ser så dåligt att den dödar alla snabbväxande celler, alla utom cancercellerna. För att de är för starka och elaka. 

Nu handlar det om tid, en utmätt tid. Inte år. Dagar och veckor, kanske månader men mer än så vet ingen. Inget märks utåt, tvärtom. Hon blir piggare, starkare, gladare och ett år äldre. 

Jag känner lättnad. Det är förvirrat. Jag förstår inte hur det är möjligt. Det tar ett tag att förstå att det är verklighet nu. Skräcken är borta och det är lättare. För nu. 
  
Lyckan finns hos mig, jag får hämta henne i skolan, ta med en kompis hem och höra fniss bakom stängd dörr. Se hemsjukvården klättra upp i våningssängen och ta prover för något annat hinns inte med när leken pågår. Leken och livet.   

Nu är nu. 

Fuck cancer!