Kontakt

Mellan huvudet och bröstkorgen.
Strax ovanför magen.
Däremellan rör det sig. 
Ofta.

När andra tittar på mig.
Som försöker förstå.
Som ger mig sitt deltagande.
Som tittar på mig med tårar i ögonen.
Som frågar hur det är eller hur det går.

Jag tittar tillbaka.
Utan tårar i ögonen.
Utan att känna så mycket.
Nästan ingenting. 

Som att jag för någon annans talan, 
står jag där och säger att det går.
Att livet fortsätter.
Att det är okej.

Det tog ett tag innan jag förstod.
Hur det är möjligt.
Att stå där. Att säga de där orden.

Det handlar om kontakt.
Om en sladd som inte sitter i.
I kontakten. I min mage. 

Ibland sitter de ihop. 
Jag kan inte säga att jag bestämmer när.
Det sker.

Då står jag inte upp.
Då säger jag inte att det är okej. 
Att det går. Eller att livet fortsätter.

Jag tänker att det är tur att sladden dras ur. 
När det blir som värst.
Jag hoppas att det fortsätter så. 
För det verkar som att de söker sig till varandra allt oftare nu. 
Sladden och kontakten.

Fuck cancer!