Dödsskräck

Hon föds. Är mörk i färgen och ligger stilla. 
Alldeles tyst med navelsträngen två varv runt halsen. 
Barnmorskan tar tag i henne och snurrar upp den. 
Hon skriker. Och är alldeles underbart fin och levande. 

Hon är ett halvår och sitter fastspänd i bilbarnstolen.  
Jag sätter bilbarnstolen i kundvagnen när jag handlar i affären. 
På vägen ut vickar vagnen till och bilbarnstolen ramlar ur. 
Landar på det hårda handtaget ovanför hennes huvud. 
Det går bra. Hon får inte en skråma. 

Hon är tre år och vi går från måndagens rytmik. 
Bästisens mamma går över spårvagnsspåren. 
Hon går efter. För liten för att förstå att trafikljuset slagit om till rött. 
Jag har hjälpt lillebror i vagnen och hamnat på efterkälken.  
Jag ser spårvagnen och skriker till. 
Det går bra. Hon hinner över. 

Hon är fem år och har en tumör i magen som ska opereras bort. 
Operationen ska ta några timmar men det tar många fler timmar än så. 
När det är över kommer kirurgen med ledsen blick och berättar att tumören varit svår att få ut. Att det blev kritiskt på slutet.  
Men att det gått bra. Att hon är medtagen men ligger på uppvak nu. 

Hon är sju år och har en metastas i huvudet. 
Metastasen som kan liknas vid en tickande bomb. 
För om den orsakar en blödning nu är det över. 
Jag iakttar och analyserar alla små tecken. 
Till slut bestäms det att den ska opereras bort. 
Det går bra och hela metastasen tas bort utan problem. 

Hon är sju år och har sju nyupptäckta metastaser i huvudet. 
De trycker och orsakar smärta. 
Det är nära slutet som vi hoppas ska bli värdigt. 
Att hon ska få må så bra som möjligt. 
Metastaserna orsakar en stor blödning i huvudet. 
Det tar slut och hon dör. 

Jag har känt dödens andedräkt.  
En doft som skapar rädsla och skräck. 
Som orsakar illamående, yrsel och tunnelseende. 
Flyktkänsla, panik och maktlöshet. 

Då och då känner jag den där doften. 
Och som genom ett trollslag är mina sinnen kidnappade. 

Fuck cancer!

I samma liga

Ensamhet och utanförskap. 
En känsla jag bär på sedan hon dog. 
Det är svårt att veta var i den bottnar.  
Exakt. 

Att hon inte finns är en förklaring.
Tystnaden en annan. 
Delandet som uteblir. 
För att inget går att jämföras.
Att ingen sorg och inga svårigheter ter sig tillräckligt tunga. 
Som att förlora ett barn. 

Då vågar man inte beklaga sig. 
Och ber om ursäkt om man råkar uttrycka att livet är svårt. 
För att man inte tycker sig spela i samma liga.
Men ingenting blir svårare för mig för att det är svårt för någon annan. 

Så det som är menat att skona.
Låta vara ifred och inte tynga.
Blir en björntjänst. 
Som gör mitt liv tyst och ensamt.

Sorg är sorg. 
Behöver inte jämföras. 
Kräver inget berättigande. 
Och kan inte mätas. 

Sorg är fin att dela. 
Ett sätt att mötas. 
Och komma nära.  

Fuck cancer!

I främmande land

Hösten 2011

Varje dag ligger de där på diskbänken. 
Frusna kycklingklubbor i en skål.  
Vi har legat inne länge nu. 
Jag vet vems kycklingklubborna är.
Att de väntar på att sättas in i ugnen och ätas med ris.

Du är en mamma som kämpar för livet, precis som jag. 
Har ett sjukt barn i ett rum i korridoren. 
Du har sjal över huvudet och visar inget hår. 
Har på dig blå urtvättade sjukhuskläder, ser trött ut. 
Och sorgsen. 

Vi står samtidigt vid diskbänken i föräldraköket på avdelning 322. 

-Har du sett någon osthyvel? frågar jag. 
-Arabi, arabi, svarar du och skakar på huvudet. 
-Okej, säger jag och ler. 

Du förstår inte svenska.
I tanken förflyttar jag mig själv till ett föräldrakök på en barncanceravdelning i ett främmande land. 
Där jag inte förstår språket och får vänta till nästa måndag innan någon kan förklara.
Tänker att det skulle vara ensamt och skrämmande. 

Jag förstår svenska. 
Jag förstår vad de säger om prover och provsvar.
Om crp, lpk, tpk och neutrofila.
Behandlingsplaner, infektioner, hb och blodtransfusioner. 
Jag kan fråga det jag vill när jag vill. 
Ändå är jag rädd. 

Jag undrar hur rädd du och ditt lilla barn är.  

Fuck cancer!

Barnvakten

Vi åker i en bil. 
På väg till ett hus i en skog. 
Det är nyårsdagen. 
Jag sitter i baksätet tillsammans med en ytlig bekant. 
En som jag inte vill ha kontakt med för att hon inte är snäll. 

Hon som inte är snäll ska vara barnvakt över natten.
Vilka mer som kommer vara där vet jag inte. 
Vi pratar om ditten och datten. 
Summerar tid som gått med neutrala ämnen. 
Någon kör bilen men jag ser inte vem. 

Det är konstigt och lite obehagligt. 
Jag har en känsla av att vilja någon annanstans. 
Fast jag vet inte vart. 
För jag vet inte var hon är.  
Hon som ska barnvaktas. 

Jag vaknar. 
Lättnad.  

Fuck cancer!

Elva månader

Nu är trädet rensat. Sakerna är borttagna. Förutom några rosetter i sidenband. I Noras favoritfärger rosa och turkos. Rosa som var favorit. Turkos som var nykomling. För att en liten fin kompis från sjukhuset tyckte om den färgen. Hoppas inte att de stör. Och gör de det så tar någon från Kyrkogårdsförvaltningen bort dom. Det återstår att se. 

I mig bor en ledsen känsla på grund av futtigheten. För avsaknaden av den tillåtande inställningen. Den som gör att man kan se mellan fingrarna. Göra lite mer i det extraordinära fallet och låta tiden ha sin gång. Låtit oss vara ifred under ett första sorgeår.  

Inte för att det spelar någon roll men jag undrar vad Jesus hade svarat på frågan. 

-Föräldrarna vill göra fint på sin sjuåriga flickas gravplats. Så att hennes små vänner och lillebror ska känna sig välkomna dit. För kyrkogårdar kan kännas lite skrämmande för små barn. Det är ofta kalt och neutralt och inget som påminner om ett litet barn. Det är nog för att det inte finns så många barn på kyrkogårdar. Som tur är. Så de skulle vilja hänga några barnsliga små saker i trädet som står bredvid hennes plats. Så man på håll kan se trädet och veta vart man ska gå. Och för att det känns bra för föräldrarna att det får vara fint och barnsligt på och omkring hennes plats. Vad tycker du om det? 

Jag vet vad jag tror att Jesus skulle svarat.

Nu hänger sakerna i ett annat träd. Ett träd som står på vår tomt och som vi bestämmer över. Det ser fint ut med de små julgranskulorna, lyktorna och fågelmataren. Fint och barnsligt. Som en påminnelse om den finaste tjejen vi vet. Som vi älskar och saknar obeskrivligt mycket. 

Som vi saknat i elva månader. Idag. För att vara exakt. 

Fuck cancer! 

Vissla

Lillebror och jag går bredvid varandra på väg till dagis.
Han har precis löst gåtan. Visselgåtan.

-Mamma, vet du varför jag har lärt mig att vissla nu?
-Nej, det vet jag inte. 
-Därför att vi har levt i många tusen år och därför kan jag vissla nu. 
-Jaha. Tänker du att du och jag har levt i många tusen år?
-Ja. 
-Fast det har vi inte. Men det har levt människor på jorden i många tusen år. 
-Att vissla är inte alls svårt. Det är bara att göra munnen till en strut så visslar man.

Jag vet inte hur det hänger ihop. 
Det där med våra år på jorden och munnen som en strut. 
Men jag minns att Nora också löste den där gåtan. Under sitt sista år. 
Och att hon visslade en hel del för en imponerad lillebror. 

Fuck cancer!

Leta

Jag har en tid att passa och måste gå. M är försenad. 
Så jag går och lämnar Ivar ensam. 
Senare får jag veta att han är ensam mellan fem och tio minuter. 
Tillräckligt lång tid för att försvinna. 
Han är borta. Känslan av panik kryper på mig. 

"Han är rädd för att vara ensam. Och då är fem minuter lång tid. Hur kunde jag lämna honom? Hur tänkte jag?"

Jag får inget svar men något förändras. Som ett scenbyte. 
Det handlar inte om Ivar. Det är Nora som är borta. 
Vi letar och letar. 
Går igenom i huvudet. Lägger upp scenarier. 

"Var kan hon ha gått? Hur har hon tänkt? Vad hade hon på sig?"

Hon är spårlöst borta. 
Vi måste anmäla henne försvunnen. Bilda en skallgång. 
För varje timme som går minskar chanserna. Att vi ska hitta henne vid liv. Skräcken klättrar inom mig.

Det går nästan en hel dag. 
Plötsligt säger någon att hon är på väg. 
Lite fördröjd av en kattunge som hon är tvungen att klappa men på väg.
Så kommer hon. Hon är lugn och glad. Verkar ha haft en fin dag. 
Är helt ovetande om all uppståndelse.

Jag söker Ms blick. Vi ser varandra och ler av lycka och stolthet. 
Jag tar henne i min famn. Kramar om men ändå inte. 
Det är en konstig känsla. 
Som att allt är på låtsas.

Jag vaknar.
Trött.

Fuck cancer!