Ett halvt årtionde.
Ofattbart.
Finaste Nora,
tack för att du kom,
gav mig lyckan
och lärde mig vad kärlek är.
Jag är så tacksam för att du blev min.
Och stolt över att få vara din mamma.
Jag älskar din envishet,
din klokhet, din kärlek till djur,
din snålhet (för det var du ju ibland :-),
din busighet, din kreativitet
och ditt jävlaranamma.
Finaste Nora,
jag älskar dig,
och saknar dig,
i varje andetag.
Jag har överlevt.
Och lever,
med sorg och saknad.
Fuck cancer!
❤
SvaraRaderaTiden spelar ingen roll.Vi saknar våra älskade ungar i varje andetag.Fick en kommentar om tiden och sorg och saknad.Den 19 feb hade Simon varit från oss i 9 hemska år.Då fick jag höra att nu har det ju gått så lång tid att ni har väl kommit över det hela?????!!!!Man kommer väl aldrig över att ens barn har dött!!! Ibland undrar man men dessa kommentarer kommer oftast från dom som aldrig varit med om något jobbigt.Kram Kia
SvaraRaderaNej, man kommer aldrig över ett barns död. Det är som att man har ett barn som åker till ett annat land och stannar där i många år. Man skulle aldrig säga till föräldern att nu har du väl kommit över ditt barn. Men man lär sig leva med saknaden. Det hjälper tiden till med tänker jag. Kram
RaderaFina mammor och pappor som lever vidare utan... går inte att föreställa sig hur det är,
SvaraRaderabara ana. Kram från en mamma
Eva
Tack!
RaderaHej, läser din blogg för första gången. Alldeles tagen och gråter. Vet inte vad jag ska säga. Blir för lite allting.
SvaraRaderaHur som helst....Kram till dig�� och ett gossedjur för Nora��