Jag är hos psykologen.
Och ska prata med Nora.
Jag föreställer mig att vi är i gympasalen på skolan.
Hon har svarta tights och lila sporttröja.
Jag sitter på trappan vid dörren.
Hon är ute på golvet och springer fram och sätter sig vid mig.
Jag tar henne i min famn.
Och säger till henne att hon är en kämpe.
Världens finaste kämpe.
-Jag vill att du föreställer dig att du går därifrån, säger psykologen efter en stund.
Som ett knytnävsslag.
Det är omöjligt, jag kan inte gå.
Det enda jag ser är hennes lilla ryggtavla.
-Du kan tänka att du bara går för en liten stund och kan komma tillbaka igen, säger psykologen.
Jag bryter ihop.
Det är omöjligt.
Jag kan inte lämna henne ensam.
-Tänk dig en situation som du tycker känns lättare, säger psykologen.
Jag tänker att hon leker med sitt lilla gäng.
De som jag fått lära känna men aldrig träffat.
Jag ser att de har det fint.
De springer iväg tillsammans mot något.
Hon vänder sig om och vinkar.
Jag vinkar tillbaka.
Fuck cancer!
Fy f...n så fruktansvärt ��
SvaraRaderaVilken fin mamma du är♡
SvaraRaderaTack!
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaKära du....jag vet,klart att du inte ville lämna Nora.Vi har ju gått igenom det på riktigt....barnen lämnade oss och vi fick lämna dom.Sänder massor av styrka o energi,det kan du verkligen behöva efter denna pärs.En psykolog sa till mej att du tycker att det inte känns som att det är åtta år sedan Simon gick bort o det kommer sig av att han finns i era tankar o i era hjärtan alltid...då finns ingen tid,det bara är....kramar Kia
SvaraRaderaTack!
Radera❤
SvaraRadera❤
SvaraRadera