onsdag 6 april 2016

Hej Nora

Jag har påbörjat mitt samtal med Nora.,
Jag ska föreställa mig var vi är, hur det känns i luften, om det är varmt eller kallt, 
hur hon mår, om hon är glad eller ledsen. 

Vi sitter på stenkanten på graven bredvid hennes. 
Hon har på sig klänning, blommiga tights, basketkängor och blå sjalett som hänger långt ner på ryggen. 
Hon är glad och lite sprallig. 
Det är sen vår eller tidig sommar.
Träden är gröna, allt blommar och solen lyser.
Jag drar henne intill mig, det känns välbekant, som att återfå en borttappad kroppsdel.  
Det är så fint att vara nära. 

Och fruktansvärt smärtsamt. 

Fuck cancer!

5 kommentarer:

  1. Åh, Lena! Du är så modig som tar itu med de där smärtande känslorna. Jag hoppas att du försonas och förlåter dig själv för att du aldrig hade det där samtalet om döden. Varm kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Ja, jag känner mig modig. Och rädd. Kram!

      Radera
  2. Som vanligt när du skriver så får man en golfboll i halsen:*(
    Kram Jessica

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Man bara går sönder..!

    SvaraRadera