Bloggen visar en bit av mig, den bit jag väljer att visa upp, sorgens ansikte. Och för mig har bloggandet fungerat som bästa sortens terapi. Det finns inlägg som varit så smärtsamma att de fått ligga i arkivet en tid innan de publicerats. Inlägg som jag nu kan förhålla mig till som en text. Nästan.
Jag skriver som mest när det är tungt. En lång period av bloggtystnad beror på att livet flyter på och det är därför inläggen är långt fler de första åren och färre nu. Snart har det gått fyra år sedan hon dog och det är annorlunda. Det går upp och ner men det är jämnare. Dipparna är inte så djupa och jag har lärt mig att flyta med. Man kan kanske säga att jag lärt mig leva med sorgen, åtminstone har jag kommit en bra bit på vägen.
Nu känner jag att jag vill ta bloggandet till en annan nivå. Skriva om andra saker och visa en sida till av mig. Jag har funderat mycket på om jag ska göra det här eller i en ny blogg för jag vill inte "göra våld" på levamedsorg som har sitt tonläge och sitt språk.
Så jag ställer frågan till er läsare. Ska jag berätta mer här eller låta levamedsorg få vara som den är och starta en ny blogg?
Fuck cancer!
Jag tycker här! Som läsare vet vi vad som är vad...♡
SvaraRaderaTack!
RaderaJag tycker också här.
SvaraRaderaJag ser det som så att det är precis som du beskriver. Ni har tagit er så långt att ni lärt er hantera och leva med den sorg som alltid kommer att finnas efter Nora. Jag ser det som att det känns fantastiskt fint att få följa den vägen framåt. Den första tiden med täta inlägg som visar att sorgen är väldigt påtaglig och svårhanterat för att numer, när tid passerat, vara lite lättare att leva med och färre inlägg. Att då utveckla med att visa andra sidor känns som att vi läsare kan få följa med på fler resor i er familj, där er fantastiska Nora alltid kommer att ha en plats.
Vill även passa på och tacka för att du delat med dig. Jag förlorade min storasyster i samma fruktansvärda sjukdom som 4-åring för 25 år sedan och har i och med din blogg fått bättre förståelse för vad mina föräldrar gått igenom och har vågat prata med dem om det. Om all tyngd, alla skuldkänslor de velat bespara mig från och all glädje och allt stöd jag, omedvetet, var när livet var som tyngst.
Tack för ditt svar! Det känns väldigt fint att texterna kunnat hjälpa dig att förstå och prata om din förlust med dina föräldrar.
RaderaVarma hälsningar från Lena
Jag har haft fin hjälp av dina texter, som jag gärna vill fortsätta läsa. Mist ett barn i cancer för 2 år sedan. Oerhört mycket igenkänning. Och det hjälper mig, att få känna igen mig. Tack från Frida
SvaraRaderaTack! Beklagar din förlust. Fint att du kunnat finna stöd i bloggen. Jag tycker som du att igenkänning är så mycket värt när man försöker navigera sig fram i det nya livet.
RaderaVarma hälsningar från Lena
Jag tycker också här. Din blogg har hjälpt mig så otroligt mycket, vi miste vår lilla Eira för 2 månader sedan i en ovanlig form av leukemi.
SvaraRaderaJag började läsa din blogg förra hösten när det visade sig att hon var sjuk, jag har läst ikapp varenda inlägg. Och tack, det har betytt så mycket att veta att man inte är ensam om sin stora sorg och sina tankar.
Kram från Sofia
Tack! Fint att höra att det betytt mycket för dig att läsa bloggen. Att veta att man inte är ensam tycker jag betydde mycket särskilt i början. Beklagar din förlust och vill skicka all styrka till dig i denna svåra tid. Två månader är väldigt kort tid. Ett steg i taget, ett andetag åt gången...
RaderaVarma hälsningar från Lena
Jag tycker också att du ska fortsätta här. Det kommer att bli en fortsättning på livet efter. Jag har lärt mig så mycket av din blogg. Jag och min familj som varit förskonad från denna hemska sjukdom har fått lära oss vad väldigt många går igenom. Det är en kunskap som är smärtsam och sorglig, men som är så otroligt viktig. Din blogg har fått oss att välja barncancerfonden och Min stora dag istället för julklappar, födelsedagspresenter mm. //Monica
SvaraRaderaTack, vad fint att läsa! Och vad fint med bidrag till Barncancerfonden och Min stora dag. Vi var på Kolmården och klappade delfiner och fick träffa veterinären Torsten bekostat av Min stora dag. En fin upplevelse och ovärderligt minne för oss.
RaderaVarma hälsningar från Lena
Jag tycker också att du ska fortsätta här. Livet med sorg är ju den verklighet som vi för alltid hädan efter kommer att leva i. Sorgen blir lite lättare att bära med tiden, men minskar inte. Den kommer alltid att finnas med, även om vardagslivet tar över mer och mer. Så jag tycker att du ska skriva som du känner som du alltid har gjort, även om det blir mer om livet nu än livet då. Jag tänker att det kan ge hopp till de som nyligen har mist, eller som är mitt i kampen. Att se att vardagen återvänder trots att det värsta har hänt. Ett ändrat liv som även i sina bästa stunder är färgat av sorg, men som trots allt kan vara ett bra och värdefullt liv.
SvaraRaderaStora kramar Camilla
Tack Camilla! Som du skriver så kan det nog ge andra hopp att se att livet fortsätter och blir "vanligt" igen. Jag känner att det sitter en del rädsla hos mig inför att ta steget och visa mer och inser vad bloggen spelat och spelar för roll för mig. Ett rum bara för sorgen och inget annat.
RaderaVarma hälsningar från Lena
Hej!
SvaraRaderaJag har följt din blogg i flera år. Tack för varsamma och vackra ord om det värsta som ni ändå lyckas förmedla till något fint. Jag arbetar med familjer som har barn som är sjuka och det har varit till stor hjälp för mig att kunna läsa "i förväg" om känslor och skeenden i hela processen. Fortsätt du att skriva om det som är naturligt i livet för er nu. Jag misstänker att det kan bli en blandning av sorg, saknad men också påfyllnad av inslag om nytt liv. Än en gång, tack för dina ord. //I
Tack för fina ord!
RaderaVarma hälsningar från Lena