Döden, döden, döden

"Döden, döden, döden", en programserie på SVT om åtta avsnitt nerbrutet i lika många rädslor vi känner inför döden. Jag tittar på del två som handlar om den döda kroppen. Ivar kommer och sätter sig i soffan. Jag funderar en stund på om jag ska stänga av men bestämmer mig för att vi kan fortsätta titta tillsammans.

Reportern får vara med på bårhuset och delta när ett lik blir omhändertaget. Hon tycker att det är obehagligt, känner sig rädd och får vid ett tillfälle sätta sig ner och luta huvudet framåt. 

-Vad gör hon, frågar Ivar.
-Hon mådde lite dåligt så hon fick sätta sig en stund, svarar jag. 
-Varför då?
-För att hon inte sett någon död person förut och tyckte att det var obehagligt. 
-Jaha, jag har bara sett en död en gång. 
-Nej, du såg Nora död flera gånger och så har du sett Pärlan död. 
-Ja, en människa och ett djur har jag sett död. 
-Tyckte du att det var obehagligt?
-Nej, bara ledsamt. 

En scen i programmet visar en familj med två barn som är med och kistlägger sin mormor. Flickorna ser ledsna men inte rädda ut. De klappar mormor på handen och lägger foton och teckningar i kistan. Reportern och representanten från bårhuset pratar om det är bra att barn är med. Kvinnan från bårhuset är övertygad om att det är det och viktigt, för att det är en del av livet. Och att barn är bäst på sådana här situationer medan vi vuxna ofta krånglar till det. 

Ivar och jag fortsätter att prata om döden, kroppen och begravningar. Om kremering och kistbegravning. 

-Mamma, det tar hundratusenetthundrasjuttofemtio år att bli ett skelett, säger Ivar.
-Tar det så lång tid? svarar jag förvånat. 
-Ja, fast Nora kommer aldrig bli ett skelett för hon är aska nu. 
-Ja, det är hon. 

Fuck cancer!