Så var den i igen, kontakten. Känslan av att jag befinner mig i ett djupt svart hål. Jag söker och söker efter ett glädjeämne. Något litet, om så bara för en kort stund, men finner ingenting.
Helgen tillbringade vi med tre fina familjer som alla mist flickor i cancer. Härligt häng med föräldrar och syskon. Sakta lär vi känna varandras flickor. De som kämpat den hårdaste av kamper men förlorat. Genom liknande upplevelser möter vi varandra och kommer nära på ett sätt man sällan gör. Känslomässigt tungt men fint.
På fredag är det Noras födelsedag. Den andra födelsedagen utan. Tänker tillbaka på den för två år sedan. Den bästa av födelsedagar som vi visste sannolikt skulle bli den sista. En lycklig och levadsglad tjej full med liv och energi. Det känns ofattbart att jag stod upp, firade och fixade.
När jag tänker tillbaka vill jag bara ligga ner. Dra täcket över huvudet och aldrig vakna mer. Av erfarenhet vet jag att det är en svacka som kommer gå över. Det kan jag tänka men inte känna. Vill bara ta mig upp igen. Upp till kanten på hålet och skönja ljus och liv.
Fuck cancer!
Inte konstigt om du får en sådan svacka. Jag har inte mist något barn men kan ändå få sådana svackor emellanåt. Rädslan finns där hos en att det kan hända ens barn något fast man inte försöker att tänka på det. Kram till dig och hoppas du snart har kommit ur den!
SvaraRaderaIdag var jag inne och köpte 2 st. Majas lyktor jättefina med glödande text. Så fort jag får dem ska jag tända dem och sätta mig och koppla av och ta en kopp te. Det allra finaste med dem är att det går pengar till barncancerfonden.
Skänker dig ännu mera värme och kärlek. Ännu mer.<3 Det är ok att känna. <3
SvaraRaderaMimmie