Minnen väller över mig. Scener från rum vi bott i, sängar vi sovit i, korridorer vi gått i, tv apparater vi tittat på. Alla små detaljer. De blå lakanen, skåpen med rena lakan och handdukar, pysselskåpet, akvariet och blå soffan i köket. Personal som tillhört vår vardag. Entrén med stora skeppet. Sjuksköterskor med rondskålar och dropp, känslan av att det är oss de kommer in till. Den finaste av läkare, hon som orkar lyssna, svara ärligt och ge varma kramar. Jag känner lukten av sjukhusmat och handsprit, hör ljudet från droppmaskinen, prasslet av skyddshandskar och ser henne framför mig.
Jag skriver till en fin vän. Beskriver hur den där tiden känns som ett helt liv. Som en hård kärna där före och efter flyter runt omkring som ett slags universum.
Känner en enorm längtan tillbaka. Till livet då kampen pågick och hoppet fanns.
Liksom skräcken, lyckan och hon.
Min finaste Noris.
Fuck cancer!
