En årsdag

Två år sedan. 

Oktober 2011

Lungröntgen är gjord. För att utesluta att den envisa infektionen, som inte ens tre olika mediciner samtidigt biter på, orsakat lunginflammation. En sådan lunginflammation som utgör lika stort dödshot som resistenta tumörceller. Kanske är det inte helt sant men det är så jag har uppfattat det. 

Nora och jag ligger på sängen i vårt rum på avdelning 322 med öppen dörr. Vi är i vårt andra hem och har varit där så länge att det är skönt att ha öppen dörr och låta livet i korridoren få synas och höras. När vi själva vill. Jag ligger så jag ser ut i korridoren. Jag hör honom på håll, det signifikanta träskoljudet avslöjar vem det är. Han svänger in mot vårt rum, ser att vi läser saga, och svänger ut igen. Verkar inte vilja störa. 

Mitt hjärta dunkar, huvudet blir tungt och jag får tunnelseende. Jag försöker koncentrera mig på sagan. Fortsätter läsa men hör inte längre vad jag läser. Bilden och texten flyter ihop. Jag vet att en lungröntgen också kan visa något annat. Att den allra sista behandlingen som orsakat den svåra infektionen inte heller haft effekt. Att lungmetastaserna är oförändrade eller ökat. För jag har förstått att det kan gå fort på slutet. Då när tumörcellerna exploderar och utvecklar sig i en takt som inget kan hejda. 

Lite senare kommer han med träskorna igen. Vi går iväg till rummet bredvid. En sköterska stannar med Nora. Vi sätter oss ner i varsin fåtölj. Med varm blick tittar han på mig. Kansken är den ledsen också men jag vet inte, för jag kan inte läsa den. Det kan jag inte med någon av onkologerna. Kanske för att de är tränade i att ge de värsta beskeden till skräckslagna föräldrar. Inte för att de vill men för att de måste och för att de gjort det många gånger förut. 

-Det ser inte bra ut. Metastaserna har vuxit. Inte mycket men utan tvekan vuxit. Det betyder att den här behandlingen inte heller haft önskad effekt. Däremot hittade vi inga tecken på lunginflammation och det är bra, säger han med mjuk röst. 

Behandlingarna är slut nu. Det finns inget mer att göra. Det finns inga fler protokoll att tillgå. Beskedet jag fruktat allra mest har kommit. Det mikroskopiska hoppet är borta för alltid. Hon kommer inte bli frisk. Det sjunker in lite. Stannar upp på vägen. Jag längtar in till vårt rum. Till henne. Vill ta henne i min famn och aldrig släppa taget. Aldrig. 

Klockan är runt ett på dagen. Senare får jag veta att Marcus, vid samma klockslag utan att veta något om mitt samtal, fått något som kan kallas ett kraftigt blodtrycksfall där golvet försvann och hela rummet snurrade. 

Vi får fem månader till. Tre fulla av liv och två med smärta och ångest. 

Fuck cancer!