Livet i väntan
Under våren läste jag en kurs "Journalistiskt skrivande". Till uppgiften reportage fick jag äran att intervjua mamma Katarina som lever livet i väntan. På frågan om hon tyckte det var ok att lägga ut reportaget här på bloggen svarade hon så här: "kan en enda i samma väntrum få läsa om en annan och kanske för en kort stund känna tillhörighet så är det värt mycket".
När jag själv levde det där livet i väntan behövde jag andras berättelser för att förstå att det skulle gå. Att man kan klara det som tedde sig helt omöjligt. Därför kom detta reportage till. Och jag tänker att genom att dela det svåra i livet ökar vi förståelsen för varandra.
Tack Katarina, för att jag fick intervjua dig och för att du delar med dig!
Fuck cancer!
Vilket fantastiskt fint reportage. Skrivet av en som vet vad hon talar om, vilket gör reportaget så levande. Och tack till den fina familjen som vill dela med sig av sin vardag. Den vardag som är så olik vår, men som ser liknande ut i andra familjer med svårt sjuka barn. Jag blir alldeles varm när jag ser fina Nils. Vilken
SvaraRaderasöt liten kille. Och då kommer osökt tankarna: varför måste barn få cancer? Hoppas på att Nils tumör fortsätter att krympa. Undrens tid är inte förbi som min gamla mormor brukade säga.
Så fint skrivet av dig, du satte ord på hur jag precis kände det när jag läste reportaget! Själv känns det som jag aldrig skulle kunna ta mig igenom något så hemskt som att mista ett barn, när man sitter här med tre friska! Man behöver läsa om sådant som är jobbigt för att förstå att man är nog kapabel till att klara allt! En extra stor kram till er starka kämpar som orkar delge oss andra om hur livet kan vara! Man värdesätter varje sekund extra när man har läst om hur livet kan te sig för andra! Kram!
Radera