Vi som mist

Vi är hundra nu.
Hundra medlemmar i gruppen på Facebook som heter "Vi som mist - en mötesplats för föräldrar som mist ett barn i cancer". 
Hundra mammor och pappor som delar det värsta. 
Vi utbyter erfarenheter.  
Visar bilder på våra barn och deras gravplatser. 
Delar tankar om saknad, längtan och sorg. 

Delandet kan ses som en slags livlina. 
Något att hålla sig i när det blåser som värst. 
Om man liknar sorgen vid en färd på ett nyckfullt hav.  
Mörka höststormar bryts av mot stilla sommardagar. 
Vädrets makter är oövervinneliga och det enda man kan göra är att följa med. 
Hämta kraft när det är stilla tills nästa storm tar i.  
Med tiden går det lite lättare att parera, för att man känner igen. 
Inte för att de avtar. 

Vissa har kommit långt på sin färd, andra precis påbörjat sin. 
Mycket visar sig vara skrämmande lika, annat diametralt olika. 
Inget är rätt och inget är fel. 
Det verkar gå att överleva det värsta. 
Med vetskapen om att det går upp och ner och upp. 
Men aldrig över. 

PS. Tack till er som startat upp "Vi som mist" verksamheten i Barncancerföreningarnas regi och till er som genom åren orkat leda och leder dessa grupper!