Lika gammal

Idag är han lika gammal, lillebror. 

Lika gammal som storasyster när hon blev sjuk den soliga lördagen i september för tre år sedan.   

Det slår mig hur liten hon var och hur stor hon blev. 

Hur arton månader av kämpande mognar på ett sätt som inget barn ska behöva. 

Han börjar förskoleklass snart, lillebror. 

Precis som hon gjorde och hann gå i tre veckor innan allt förändrades. Allt. 

Fredagen före lördagen då allt blev svart stressade jag hem från jobbet.  

Hämtade lillebror med andan i halsen. 

Storasyster var hemma med farmor. 

Tredje dagen feber och lite ont på ena sidan magen.     

Jag kom inte tillbaka till jobbet förrän det var över och hon inte fanns mer.

Under den långa kampen längtade jag efter det som kallas vardag.  

Stressa hem från jobbet. 

Hämta trötta barn på förskola och skola.

Skynda på de morgontrötta barnen. 

Tjata om läxor och hänga upp jackor. 

Lämna och hämta på gympa och simskola. 

Fredagsmys och somna i soffan. 

Under arton månader blev det en annan vardag. 

Behandlingsprotokoll och illamående. 

Feber och åka till sjukhuset. 

Blodvärden och infektionsvärden. Lpk. Tpk. Hb. Crp. 

Sjuktransport. Rond. Clownbesök. Lekterapi. 

Varannan natt hemma. Varannan på sjukhuset. 
Packa om väskan. Den som alltid stod redo för avfärd. 

Hemsjukvård. Tpn. Morfinpump.

Ångest. Skräck. Dåliga besked. 

Jag längtar tillbaka till vardag. 

Den före eller den under. 

Jag kan finna mig i allt om hon finns. 
Allt. 

Fuck cancer!