-Nej, svarar Ivar.
-Gör det då.
Han kommer utskuttande från rummet.
Med kläderna på och strumporna i handen.
Inte de jag lagt fram.
Eget val.
Strumporna sätts på.
Jag hajar till.
Rosa och grå med hästar på.
Norastrumpor.
Jag minns.
Den smalare foten i häststrumporna.
Den sista sommaren.
Här på landet.
Det känns fint och gör ont på samma gång.
Med lillebrorsfot i Norastrumpa.
Foten som redan är större än strumpan.
Foten som redan är större än strumpan.
Fuck cancer!
Jag tänker att Ivars sätt att hantera minnena av Nora ändå "tvingar" er bearbetning av det svåraste genom det allra finaste av filter; nämligen Ivar. Ta hand om er!
SvaraRadera