Skridskor

Ute på gården lyser solen.  
En liten tjej på rullskridskor åker mot mig. 
En av de fina små vännerna. 

-Det är synd att inte Nora kan åka rullskridskor, säger hon. 
-Ja, det hade hon gillat jättemycket, svarar jag. 
-För hon kunde väl åka skridskor?
-Ja, lite grann. 

Det hugger till. 
En dröm som inte blir. 
Nora på rullskridskor med en liten kompis. 
Jag ser henne framför mig. Och hör. Alldeles tydligt.  
Leendet. Hur hon vinglar till. Ropar hjälp. Får tillbaks balansen och rullar vidare. 

Ett minne dyker upp. 
Skridskodagen. 
Några veckor innan spridning. 
Efter sexton månader av stenhårt kämpande. 
Då hon var stark, pigg och glad. 
Och så gott som opåverkad av de elaka cellerna.
De som växte snabbare än vi kunde ana.  

En fin dag tillsammans. 
Med finaste vännerna. 
Bästisarna. 

Fuck cancer!