Relativt

På rasten fikar jag med några kurskompisar. Vi pratar om vinterkräksjuka. Om en liten tvååring som varit sjuk. Att hon varit riktigt dålig. De andra vid bordet nickar i sympati. 

Jag har också haft en tvååring som varit dålig av vinterkräksjuka. Riktigt dålig. Och det var tufft. Då. 

Nu är det liksom ingenting. För att jag har sett så mycket mer. Som tvååringar med droppställning. Och matsond. Med blåsor i munnen och hela vägen ner genom mat och tarmkanalen. På grund av gifterna som ska läka och ta bort.  

Jag har levt med en sjuåring som fått symptom likt vinterkräksjuka. Återkommande i intervaller om några veckor. Gång på gång på gång. Som varje gång hon piggnat till blir anfallen igen. Av gifterna som ska ta bort de oinbjudna cellerna. De som växer och förökas utan kontroll. 

I jämförelse blir vinterkräksjuka ingenting. Något övergående och ofarligt. Något som jag knappt kan förhålla mig till. Som gör att jag känner mig utanför. Får mig att undra om jag saknar empati. För att jag inte känner så mycket för den lilla tvååringen. Som nu är frisk igen. 

För mina sympatier förflyttas till korridoren på Barncancercentrum. Där det finns tvååringar. Och sjuåringar. Och många andra åringar. Med biverkningar som ingen kan föreställa sig. Om man inte varit nära. Som kämpar stenhårt med hoppet om vinstlotten. Den som ska utrota de oinbjudna cellerna. Chansen är 3 på 4 att man drar den där lotten. När man är barn och har cancer. 

Den som kan räkna förstår att 1 av 4 barn drar den andra lotten. Nitlotten som betyder att man trots stenhård kamp inte blir frisk. Som i och med det förlorar livet. För cancer kan man inte leva med längre än en kort period. Om man har tur blir den tiden värd att leva. 

I förhållande till det blir vinterkräksjuka något att längta till. 

Om man vill kan man bidra i kampen för livet.
Till Barncancerfonden som kämpar för att alla ska dra vinstlotten. 
Att 4 av 4 barn ska besegra cancer. 

Läs mer och bidra på www.barncancerfonden.se  

Fuck cancer!