Sahlgrenska

På höger sida. 
Tornar den upp sig. 
Den stora byggnaden.  
Spårvagnen stannar. 
Jag får en klump i halsen.
Sväljer och går av.  

Blir påmind. 
Av platsen, tiden, lukten och ljuset.
Så många minnen.
Av hopp och förtvivlan. 
Försöker strukturera. 

Två år sedan.
När hoppet fanns. 
Och kampen var i full gång.
Strålning. 
Dag efter dag. 

Upp för backarna och ner för backarna. 
Via kiosken. 
På dit eller hemväg. 
Lukten av kaffe. 
Surret av fläktar. 

-Mamma, kan jag få köpa godis?
-Ja, det kan du.

I hopp om att glädja. 
Och att hon ska äta några tuggor. 
Socker och färgämnen. 
Ingen näring men något för magen att jobba med. 
Hon köper men äter inte. 
För godis smakar inte gott.
Inte när man mår illa och har metallsmak i munnen.  

Ett år sedan. 
Neurokirurgen. 
Gränsförflyttning.
Livet som nu levs i skräcklandets inland. 

Med hemlängtan. 
Till ett annat sjukhus.  
På andra sidan stan.

Nio år sedan. 
I huset mitt emellan strålning och neurokirurgi blir hon till.
Ligger i frysen. 
Tinas upp.  
Fastnar, växer och föds. 

Minnen av hopp, förtvivlan, kamp och skräck. 
Och lycka. 
Livet före.
Livet med.
Innan livet utan.  

Fuck cancer!