Januari 2012
Terminsstart, vårterminen i ettan.
En stark tjej med kort mörk stubb, ryggsäck med Hello Kitty, rosiga kinder och spring i benen.
Skoldagar från åtta till tjugo över ett alldeles själv. Efter en höst där mamma eller pappa gått fram och tillbaka, lämnat på morgonen, hämtat hem på lunchen, varit med på gympan. För att äta i stora matsalen med alla barn är svårt när man är ovan och allt som oftast mår lite illa. Och att byta om i omklädninsrummet med en slang på bröstet är lite läskigt.
Promenad hem oftast med kompis. Läxläsning, mellanmål, lek och skratt. Dagar som hinner bli ett par veckor. Ett drömliv som jag levt en gång förut, för sexton månader sedan.
Vi väntar på sämre syresättning och trötthet som påverkan av metastaserna i lungorna. Men det känns långt borta, lite som första dagen på semestern, för sjukdomen märks knappt.
Men ingenting blir som vi trott. Drömlivet blir snart en mardröm på ett sätt vi inte kunnat ana.
Fuck cancer!
Jag hittade hit via I kroppen min, nu ikväll, och kan inte lämna utan att lämna ett avtryck.
SvaraRadera11 ivf:er. Jag häpnar. Vilken oerhörd målmedvetenhet! Jag gjorde EN och hatade det. Sen adopterade vi två barn.
Guadeloupe. Vi var på väg dit, vintern 2009. Men det blev kravaller och flyget ställdes in. Med noll dagars varsel fick vi boka om till Thailand. Vår flicka var förkyld innan vi åkte och det blev värre på planet. Första natten hade hon 41 graders feber, hon vaknade var 20:e minut, avgrundshostade och var otröstlig. Jag hade bihåleinflammation och orkade inte bära henne. Maken var vaken hela natten.
Dagen därpå gick vi till doktorn. Vår flicka var ett år och helt slut. Hon hade lunginflammation och fick en hästkur penicillin. Undrar om nån hade kunnat fixa fram det till ett charterhotell på Guadeloupe, mitt ibland upplopp och kravaller? Det får vi aldrig veta.
Livets alla tillfälligheter och overkligheter. Hur man plötsligt hamnar på fel sida snöret.
Min morfar hade en storebror. Han dog nån gång på 30-talet, i engelska sjukan eller nån annan av de där sjukdomarna som inte finns längre. Han var tio och morfar sju, tror jag. Nu skulle jag vilja fråga morfar om honom. Om det var han som lärde morfar att spela fotboll. Om morfar saknade honom. Om nån förklarade för morfar vad som hände. Nu finns inte morfar längre, så jag kan inte fråga honom.
Äsch, det blir bara svammel av det här. Nu ska jag gå och lägga mig mellan mina barn och tänka på vilka små mirakel de är.
Ett boktips förresten, om du inte läst den: "När livet stannar." Det är värt att läsa den bara för efterordet av Louise Linder. Hon är präst och det var faktiskt hon som begravde min morfar förra året.
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9100119512
Många varma hälsningar från Anka i Stockholm