För att de påminner.
Om drömmen om framtiden.
Den som inte blir av.
Det gör ont
Jag försöker ta kommandot.
Över platser, saker och minnen.
Men att se, prata, krama, höra
och tänka på de Fina är smärtsamt.
Det skapar längtan och saknad.
Så det river och klöser.
Inne i mig.
De Fina stod dig nära.
Fanns där alltid.
I med och motgång.
Var oförberedda på det värsta.
Ni började dagis samtidigt.
Har suttit på pottor på rad.
Stoppat in toapapper i näsan.
Sovit över.
Slutat dagis.
Börjat skolan.
Gjort läxor.
De Fina har sett dig glad. Och ledsen.
Sjuk och frisk.
Stark och svag.
Med hår och utan.
På sjukhuset och hemma.
-Alla måste tvätta händerna noga för vi har ett cancerbarn här.
Sa en av de Fina med eftertryck.
På sitt sexårskalas.
Som du var med på. Och hela klassen.
Precis hemkommen från sjukhuset. För den gången.
Med sond i näsan.
Några få hårtestar på huvudet.
I finklänning och lågt immunförsvar.
De Fina tycker att du är fin.
Du tycker att dom är fina.
Bästa kompisar.
De saknar dig. Är ledsna.
Och försöker förstå.
Jag är så glad att de Fina finns.
Att de fanns.
För dig. Och för mig.
Att ni lekte, fnissade och busade.
Bråkade och försonades.
De Fina gav lycka. Och syre.
Till dig. Och till mig.
Fniss bakom stängd dörr.
Minnen. Varma och fina.
-Det är bra att gråta. För det är farligt att trycka tillbaka det ledsna.
Sa den andra Fina.
När vi båda var ledsna.
För att vi saknade.
I somras på landet.
De Fina bor i mitt hjärta.
På varsin plats.
Nu och för alltid.
Det är ömt där nu.
Men det går över.
Tack T.
Tack A.
Ni är så fina.
Finast.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar