Överraskning

Bubblande skratt från rummet bredvid. På avdelning 322. 

-Där är gitarren. Nej, inte där. Där.   

Dörrarna står öppna. Du vill inte delta men tittar och lyssnar. Skrattet kommer från en liten fin som sitter i sin säng. I sjukhusskjorta och kalt huvud. 

Det är vårt första möte. Något släpps loss. Skratt. Vi skrattar alla tre för första gången. Det går att skratta. Det är konstigt och befriande. Som en förlamning som släpper.  

Vi har skrattat, sjungit, gjort hänga gubben, letat ägg, önskat låtar och skojat. Många, många gånger. 

Ni har sett oss glada, ledsna, rädda, trötta, sura. Till den bästa av födelsedagar bjuds ni in. Som en överraskning. Glitterklädda och fnissiga kliver ni in i det pågående discot. 

Du stannar upp mitt i dansen. Stelnar till. Den lyckliga minen försvinner. 
Jag önskar att jag inte sett på för den bilden sitter kvar. 

Hur tänkte vi? Den bästa av födelsedagar. Inte på sjukhuset. Discokalas hemma. Minutiöst planerat. Av dig. Du har kontroll. Du bestämmer. Efter många månaders kämpande. Så många att man inte ens orkar tänka på det där sjukhuset. Och om man blundar kanske inte ens cancer finns.

-Hur kunde ni ta hit dom på mitt kalas?
-Vi trodde du skulle bli glad. 
-Det blev jag inte. 

Vi ber om förlåtelse och säger att vi gjorde det för att vara snälla. Som en överraskning. Den sitter hårt inne. Förlåtelsen.  

-Mamma, kan jag få äta godis till frukost?
-Nej, Nora det får du inte. 
-Då förlåter jag dig inte för clownerna. 
-Okej. Lovar du att du förlåter mig då?
-Ja.

Tack clownerna. Ni är fantastiska.

Fuck cancer!