Omvänd ordning.
Att förlora sitt barn.
Onaturligt.
Upp och ner.
Och ensamt.
Väldigt ensamt.
Ingen vill tänka på det.
Ingen vill vara med om det.
Ingen kan förstå vad det innebär.
På riktigt.
Överlevnadsstrategi.
Olika för olika människor.
Min har varit att följa andra.
Som en ledstång att hålla i.
I den vingliga spiraltrappan.
Den som står där ensam,
utan fundament i mörk storm.
Att genom berättelser förstå att det ska gå.
Att det måste det.
Att det gör det.
För att det inte finns något val.
Så jag känner tacksamhet för de som berättar.
Som öppnar sina fotoalbum.
Visar bilder från ofattbara resor.
Resor till det upp och nervända.
Det onaturliga.
Jag har följt. Innan.
Jag har rest. Och reser.
Jag följer. Efter.
Ännu en blå stol ska fyllas.
En fjärde.
Ledsen.
Fuck cancer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar