Inbakad fläta

-Hur har du det?

Inleder psykologen vårt samtal. 

-Jag känner mig avstängd. Har inte gråtit på länge. 
-Du sa det förra veckan också. Efter du gått så tänkte jag på att jag skulle vilja veta mer om Nora. Innan hon blev sjuk. Jag vet ju inget om henne. Kan du berätta?

Jag försöker minnas.
Minnas den lilla flickan med tandglugg.
Med långt brunt hår, 
lugg och inbakad fläta. 
Flätad av mig. 
Håret som ligger i en påse nu. 
Någonstans i den lilla flickans rum. 
Det som står orört. 

Ibland försöker jag städa i rummet. 
Göra fint. 
Rensa bort saker som inte betyder något. 
För att de som betyder mycket ska få mer plats. 
Det brukar ta några minuter innan jag måste sluta. 
Och lägga mig ner. 
För att all kraft rinner ifrån mig. 

Jag får bilder i huvudet. 
Men vet inte om det är fotografier eller riktiga minnen. 
Jag tänker på bilderna.
På flickan med flätan. 
Och minns inte. 

Undrar nästan vem det är. 
I vilket liv fanns hon?
Vad gjorde vi då?
Vem var jag då?

Så kommer tårarna. 
Jag berättar inte mer än att det fanns en flicka med långt brunt hår. 
Med lugg och inbakad fläta. 
Och tandglugg.  

Det gör ont att inte minnas. 
Det gör ont att minnas. 
Kanske är det precis därför jag inte gör det. 
Minns så mycket. 

Fuck cancer!