Trött

20120317

"Jag älskar dig mamma".

Skrivit med blyerts av dig. På två små lappar. Det är det sista meddelandet jag får. 

Jag sitter i soffan med datorn i knät. Du ger mig lapparna utan ett ord. Med allvarlig blick. Medicinpumparna hänger i kors över kroppen. En med morfin och en med lugnande. Vi är hemma och du mår bättre. Det är skönt. 

Gårdagens ord från fina läkaren. 

-Det ser inte bra ut. Bilderna visar fler än sju nya metastaser i huvudet varav en är större än tre centimeter. Vi vet inte vad vi ska göra. Nu handlar det om vad som kan tänkas bli bäst för henne. Lättast. Det kan gå mycket fort.
-Vi vill det som blir lättast för henne.
-Jag vet. Och det gör jag med. Men jag vet inte vad det är.
-Vad tror du?
-Jag vet inte. Jag ska prata med stråldoktorn.

Jag är trött och avtrubbad. Vi har kämpat länge nu. Fått de sämsta beskeden. Gång på gång på gång. Jag vet att mitt barn ska dö snart. Antingen genom hjärnblödning eller genom att inte få luft.

Vad ska jag känna? Vad ska jag göra? Jag vet inte. 

Jag vet att jag är mamma till de två finaste. Jag fortsätter att vara mamma. Har på mig mammaansiktet. Fast helst av allt skulle jag vilja fly. Eller vakna. 
Bli bryskt väckt ur den här mardrömmen. 

Ikväll är det melodifestival. Den ska vi titta på tillsammans i soffan. Hemma.

Imorgon tar det slut men det vet jag inte ännu. Nu är nu. 

Fuck cancer!