Rum för avsked

Minnen.

Vi åker in till sjukhuset med väskan som alltid är packad. Med myskläder, tofflor och necessär.

Vi blir inlagda. Får ett rum. Bäddar extrasängen. Med ljusblå filt och vita lakan med blå text. Som hämtas i skåpen i korridoren. Extrasängen får stå tätt intill din sjuksäng. 

Dagar som går som blir veckor och månader. Som fylls av ronder, Bolibompa och provsvar. Crp. Lpk. Tpk. Neutrofila. Hb.  

Sköljrummet med pottor, urinstickemaskiner och smutsiga kläder. Där jag hämtar ren potta. Helst två. För när dygnsmängden vätska är 1,5 liter behöver man kissa på natten. Åtminstone ett par gånger.   

Fina sjuksköterskor. En del favoriter, andra inte. Pip från droppmaskinen. Vid programmering och för luft i slangen. Röda larmknappen. Lukten av handsprit.  

Lunchbrickor och middagsbrickor. Pizza på fredagar. Tjock och oätbar. Spagetti och köttfärssås som går an. Om det finns ketchup. Clowner på tisdagar. Och på fredagar. Lekterapi med husbyggen, klister, sömnad, pyssel, pärlor, målarfärg och ritpapper. 

Fika i köket. Föräldrar, syskon och sjuka barn. Nya mammor och pappor. Med ångest som nästan går att ta på.   

Promenader runt sjukhuset. Till kiosken via helikopterplattan. Mitt emot ingången till Rum för avsked.  

Första gången jag såg den, ingången och skylten. Då tittade jag bort. Och tittade inte dit mer. 

Nu har jag varit där. I rummen för avsked. Där är det fint och värdigt. Ljust, lugnt och avskalat. Med inredning i trä och sten.  

I eget rum får man möta den döde. Sitta ner i lugn och ro. Tända ljus. Säga hej. Och hejdå.  

Hopp. Förtvivlan.

Jag minns. Och längtar tillbaka.  

Fuck cancer!