Längst fram står den, kistan. I den ligger hon stilla i tröja och tights med kattungar på, rosa kofta och tofflor i ull på blommig kudde omringad av gosedjur. Omstoppad av rosa prinsessfilten med brev och fotografier från de käraste.
Kistan är vit och näst störst av barnmodellen. Det finns kistor i barnmodell i flera storlekar. Den står på små ben av plexiglas och ser lite ut som att den svävar. Vid sidan står ett stort fotografi.
-Mamma, hon ser ut som en popstjärna på bilden, säger en fin liten vän.
Det hade hon blivit glad av att höra. Bilden som togs några veckor före mardrömmen fortsatte. På popstjärnebilden är hon pigg, glad och stolt. Ler och tittar på oss med de vackraste ögonen med sjal på huvudet och en stor rosa blomma vid tinningen.
Dekorationen runt kistan är vacker och vild. Tuvor av gräs och blommor som från vindpinade bergsskrevor. Smultron på strån, rufsigt och barnsligt. Och massor av små djur, precis som vi ville ha det.
Gästerna är många. Kanske är det fullt i bänkraderna. Jag vet inte och vågar inte titta bakåt. Det börjar med kyrkklockor och musik. Prästen som talar så man förstår. Talar så fint om Storasyster. Om att hon nog är den finaste stjärnan nu, kanske en av dom i Lilla hund.
Den vackraste solosången. Stjärna som är din* och Vem tänder stjärnorna**.
Stilla avskedsmusik om en liten katt, om manpojken, om att vara populär, om att springa för livet och om barnen som bullrar i byn. Pianotoner som så fint speglar hennes platå i livet. Vi går fram för att ta farväl, lämnar våra buketter och ceremonin avslutas med visan av tröst.
Alla samlas på kyrkbacken, äter frukt och dricker saft. Barnen släpper färgade ballonger mot en grå himmel. De flyger snabbt upp och iväg.
Vi bär ut kistan till bilen, den som kör oss till kremeringen där vi ska ta vårt sista farväl. Det känns omöjligt. Vi lägger händerna mot kistan som känns varm och mjuk.
Så tar vi bort våra händer och släpper taget. Åker därifrån till picknicken och nära och kära.
Så är dagen över. Den omöjliga dagen som planerats så många gånger i mitt huvud samtidigt som skräcken byggt bo i min mage. Dagen då vi gjort det ingen någonsing borde behöva göra.
Suddiga minnesbilder som av ett töcken. Jag tänker tillbaka på dagen som spelar roll, en viktig roll för att förstå det som inte går att förstå.
Fuck cancer!
*Text & musik Joakim Thåström**Text & musik Eva Dahlgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar