Storebror och lillebror

Totte klär ut sig. 

Boken jag läste för Nora.

Och för Ivar. 

När de var lika gamla som Harry är nu. 

Nu läser Ivar för Harry. 

Läser och säger godnatt. 

Jag känner tacksamhet. 

Finare storebror får man leta efter. 

Fuck cancer!

Moster Ella

-Mamma, kan jag få pasta med mozzarella? frågar Ivar. 
-Ja, det kan du få, svarar jag. 

Jag ställer mig vid köksbänken och lagar. 
Och ler av minnet som kommer över mig. 

"-Mamma, kan vi äta moster ella idag?"

Hör hennes lilla röst. 
Saknar. 

Fuck cancer!

Illustratör

Mitt 10 kapitel långa manus blev alltså antaget av Idus förlag och det blev dags att hitta en illustratör. Och nu blev det svårt. Svårt för att illustrationerna blir så tongivande för boken. Även om manuset är riktat till barn 6-9 år så tänker jag att barn utanför den målgruppen också har nytta av boken. 

Och här hamnade jag i en känslomässig tankevurpa och funderade fram och tillbaka på om jag ville ha naturtrogna illustrationer eller mer abstrakta "skojfula gubbar". Plötsligt blev det känslomässigt svårt att mina karaktär som ju bottnar ner i mina barn och vår historia skulle vara "skojfula". Och så blev jag osäker på om "skojfula gubbar" blir för barnsliga för målgruppen och utestängande för barn i åldern över målgruppen. Efter en del ältande fick jag råd av en god vän. 

-Det är ju inte din historia du vill berätta, då hade du ju kunnat skriva det exakt som det är med dina egna fotografier, det är ju en allmängiltig berättelse som ska bli en bok, det är ju det som har drivit dig hela tiden. 

Tack, fina T! Du är klok som en bok. 

Så det blev "skojfula gubbar" och bästa illustratören Mia Nilsson. Och jag är så himla glad för att hon ville, för att illustrera barnböcker är inget man blir rik av. Personligen har jag ju inte skrivit manuset för att tjäna pengar, men Mia är illustratör till yrket och försörjer sig på det, så det är inte självklart att ta vilket uppdrag som helst. Avtalet med bokförlaget är sådant att man delar upp intäkterna i tre delar varav förlaget får den största. Sedan får författaren och illustratören betalt när diverse kostnader är intjänade. Så det dröjer ett tag innan det kommer oss några pengar tillgodo. Men Mia gillade manuset och tackade ja. 

Arbetsprocessen började med att vi träffades över en fika när jag var i Stockholm i september. Sedan skickade Mia mig ett första utkast i svartvitt. 

Eftersom jag älskar 60-tal så frågade jag om hon tyckte att det var okej att tänka det i inredningen. Mia bad om inspiration och jag skickade över bilder med sådant jag gillar. 

Ett collage med stilar jag gillar. En gul Bumling har vi haft ovanför bordet hemma men det är inte vårt kök på bilden. Den underbara illustrationen i mitten har Mia gjort under temat "A bit of fashion".



Och så här blev illustrationen som föreställer morgonen då Nils ska börja förskoleklass och äter frukost med mamma Lovisa och pappa Lars. Jag älskar den, bumlingen, stringhyllan med de fina kopparna och skålen, randiga mattan och pappans pyttesmå fötter :-). Illustrationen är nästan färdig så när som på en stol. Den fjärde, Majkens stol. 

Mer av Mias illustrationer kan ni se här.

Dopbröllop

Marcus och jag har varit ihop i svindlande 25 år. Hur det har kunnat bli så många år förstår jag inte men så är det i alla fall. Vi träffades 1990 och förlovade oss i Sydafrika 1997. Strax innan Nora blev sjuk hade vi bestämt att vi skulle gifta oss, dels av juridiska skäl för att äga saker och ha barn utan att vara gifta kan bli förödande om något händer. Förödande beroende på hur man ser det men ingen av oss känner för att tex samäga sommarhuset med våra barn,  varken när de är små eller vuxna. Vi vill äga vårt ställe själva och låta våra barn ärva det när ingen av oss finns längre eller när vi bestämmer att de ska få göra det. Men så blev Nora sjuk och vi fick annat att tänka på och sedan har vi inte orkat ta tag i det.

Under sommaren började vi känna att det var dags att ta tag i Harrys dop. Alla våra barn har förvisso döpts sent, Nora när hon var ett år och en månad och Ivar när han var ett år och tre månader men Harry började nu närma sig två år. Tidigt i höstas bokade vi tid för dop i Hagakyrkan i Göteborg, samma kyrka som de andra barnen döptes i och där Noras begravningsgudstjänst hölls. Och så bestämde vi oss för att överraska med att gifta oss.

Harrys dop blev bestämt till lördag den 5 december med samma underbara präst som höll i Noras begravning, Britt Grandin och samma sångare/pianist/kontrabasist, Jenny och Mattias Grönroos. På begravningen sjöng de "Stjärna som är din" av Joakim Thåström till Nora. Nu sjöng de den till alla våra barn, Nora, Ivar & Harry. Texten är så fin och Jenny och Mattias framförde den magiskt vackert. Dopceremonin avslutades med psalmen "Måne och sol" som övergick i bröllopsmarsch. Det blev applåder och jubel i kyrkbänkarna, så roligt. 

För oss kändes det väldigt fint att få samla många av de som var med på begravningen till samma ställe men av en annan anledning men samtidigt knyta an till Nora och begravningen. Det blev väldigt fint och känslomässigt högt och lågt med tårar, skratt och applåder. 

Dopbröllop i bilder.

Harrys dopkläder har hans farmor sytt och Ivar är döpt i samma. Harry var först väldigt allvarlig och tveksam inför alla människor i bänkarna men...

...efter ett tag lättade han upp och plaskade en hel del i dopfunten. 

På ett litet bord bredvid oss stod Nora och en bukett, likadan som min brudbukett fast mindre. 

 Brudbuketten, vild och rufsig som plockad ute, de små lila blommorna är klematis. 

Utanför kyrkan i regn och blåst.  

För att fira Harrys dop och vårt bröllop och hälsa till Nora hade vi ballongsläpp utanför kyrkan. Det hade vi även efter begravningen och vädret var precis likadant som då men vinden gick åt motsatt håll. Innan vi släppte ballongerna ropade vi allihop -Hej Nora! De flög snabbt högt upp och iväg ner över stan. 

Samtliga foton av Lisa Carlsson

Bokmanus

Obeskrivligt stolt, det är vad jag är, över att ha skrivit ett barnboksmanus som blivit antaget av ett förlag. Det allra första kapitlet kom till under hösten 2013 när jag läste kursen "Skriva" på Göteborgs Universitet.

Under våren 2015 skrev jag klart det. En fin vän som är författare hjälpte mig framåt i skrivprocessen. Tack fina K för all hjälp!

När det kändes klart skickade jag manuset till Författarcentrums lektörstjänst för ett utlåtande. Efter några veckor kom ett fint sådant med bra och konstruktiv kritik.

Manuset riktar sig till barn 6-9 år. Det heter "Nils och den blinkande stjärnan" och handlar om "Nils som börjar förskoleklass och lär känna Alvar som gillar att bygga med lego precis som Nils gör. Och så har han en storasyster som heter Majken som är död. Nils vet inte var hon är nu, det är det ingen som vet men man får tro vad man vill. Kanske är hon en stjärna".

Uppmanad av lektören skickade jag i maj in manuset till alla stora förlag men även till några mindre och mer nischade på "svårare" ämnen. För när döden är med blir det svårt och smalt och mindre kommersiellt och därför mindre intressant för de stora bokförlagen. Men så en dag i juli kom beskedet. Idus förlag gillade manuset och ville gärna ge ut det som bok. Jag blev så oerhört glad och stolt.

När vi visste att Nora inte skulle bli frisk saknade jag själv barnlitteratur som berör döden. Nora fick veta allt om sin sjukdom men inte vad det skulle leda till över tid. Vi var lyhörda för frågor men de kom aldrig. Jag letade efter litteratur men hittade i stort sett bara "Adjö Herr Muffin" och "Bröderna Lejonhjärta". I efterhand har jag hittat mer litteratur, flera har tillkommit de sista åren och några är utgivna av just Idus förlag.

Manuset har tillkommit för att jag ser ett behov av berättelser som berör döden. Inte bara när vi har råkat ut eller står inför att råka ut för den. Jag tror att vi behöver närma oss döden för att kunna finnas för andra men också för att värdera det liv vi har här på jorden. Det enda vi med säkerhet vet om livet är att vi ska dö och jag tror inte att döden blir mer skrämmande för att vi tänker eller pratar om den.

Jag har tidigare skrivit inlägg om att vi måste våga prata om döden som kan läsas här Vi måste våga prata om döden del 1 & Vi måste våga prata om döden del 2.

Sedan ett litet tag tillbaka är den allra första illustrationen klar och i mars ska illustratören vara klar med resten. I juni ska boken gå på tryck och vara färdig för utgivning i slutet av sommaren. I september kommer jag vara en av de författare som representerar Idus förlag på Bokmässan i Göteborg. Jag får nypa mig i armen för att tro att det är sant.

Så jag har ett spännande år framför mig och processen framåt tänkte jag skriva mer om framöver.  

Bloggandet

Bloggen. Den här bloggen, levamedsorg, handlar om sorgen efter Nora och tillbakablickar på livet med barncancer. En blogg jag själv saknade när Nora var sjuk och som blev en blogg just på grund av det. En blogg som handlar om sorgen och sjukdomen och inte om inredningstips, nyköpta jeans eller matrecept. En blogg som blev en blogg främst av solidariska skäl för om en enda kan finna stöd i mina inlägg så är det värt det. 

Bloggen visar en bit av mig, den bit jag väljer att visa upp, sorgens ansikte. Och för mig har bloggandet fungerat som bästa sortens terapi. Det finns inlägg som varit så smärtsamma att de fått ligga i arkivet en tid innan de publicerats. Inlägg som jag nu kan förhålla mig till som en text. Nästan. 

Jag skriver som mest när det är tungt. En lång period av bloggtystnad beror på att livet flyter på och det är därför inläggen är långt fler de första åren och färre nu. Snart har det gått fyra år sedan hon dog och det är annorlunda. Det går upp och ner men det är jämnare. Dipparna är inte så djupa och jag har lärt mig att flyta med. Man kan kanske säga att jag lärt mig leva med sorgen, åtminstone har jag kommit en bra bit på vägen. 

Nu känner jag att jag vill ta bloggandet till en annan nivå. Skriva om andra saker och visa en sida till av mig. Jag har funderat mycket på om jag ska göra det här eller i en ny blogg för jag vill inte "göra våld" på levamedsorg som har sitt tonläge och sitt språk. 

Så jag ställer frågan till er läsare. Ska jag berätta mer här eller låta levamedsorg få vara som den är och starta en ny blogg? 

Fuck cancer! 

Föräldraköket

Föräldraköket på Barncancercentrum avdelning 322, DSBUS i Göteborg. Själva hjärtat på avdelningen och som gjorde hela skillnaden när man var inlagd. Ett kök man kan laga mat och baka i. Umgås eller bara ta en runda igenom för att se andra. Andra barn med cancer, andra föräldrar, syskon och anhöriga.  

Under det gångna året har jag och fina Johanna på Athletica kört två event för att dra in pengar till Barncancerfonden Västra* och piffa upp det där köket. Två träningar för en hundring som oavkortat gick till Barncancerfonden Västra. Pengarna räckte till nytt matbord och stolar, hyllor till lekhörnan och TVväggen och nya tavlor. 

Jag gör det för att det gör skillnad. För att jag själv mår bättre när det är fint omkring mig. Och för att jag har behov av att åka dit. Till det som var vårt andra hem under arton månader. Dit vi längtade när det var som värst och ifrån när det var lättare. Där vi fått de värsta besked man kan få. Där vi känt skräcken klättra i våra ådror. Och där hon slutligen tog sitt sista andetag. 

Varför jag vill dit vet jag inte. Jag vet bara att jag vill. Men jag vet också att när jag nu lämnar den där avdelningen så behöver jag inte komma tillbaka förrän jag själv vill. Och det är obeskrivligt skönt.

Fuck cancer!

*Barncancerfonden Västra är en ideell organisation som arbetar med att stödja cancersjuka barn och deras familjer under och efter sjukdomen. 
Barncancerfonden är en annan organisation som jobbar med forskning och utveckling.