Förhoppningar

Nyårsafton 2012

"Jag har inga förhoppningar på 2013. 
Det blir som det blir. 
Det värsta har hänt. 
Och inget kan bli värre".

Det har blivit den sista dagen på 2013.
Ett helt år utan den finaste dottern och systern.
Utan cancer, sjukhus och skräck.
Med djup sorg och saknad i varje andetag.

Ett helt år på sorgens resa.
Den som går upp och ner utan karta och kompass.
Som en berg och dalbana utan förare.
Hittills har det alltid gått upp efter ner.
Det ger mig hopp och något jag sakta börjar lita på.

Ett år där lillebror blivit storebror.
Slutat förskolan och börjat skolan.
Blivit lika gammal som storasyster när hon blev sjuk.
Och börjat sätta ord på saknaden, livet och döden.

Ett år som gett oss den finaste av gåvor.
En efterlängtad son och lillebror.
Och förälskelse, en avlägsen känsla från ett annat liv.
Före cancer, sorg och saknad.

Tacksam över att få känna den känslan.
Det ger mig hopp om liv.
Ett liv med sorg, saknad och glädje.

Livet fortsätter.
För att det måste det.
Och för att jag vill och vågar tro.
Jag har förhoppningar på 2014.

Fuck cancer!

Längtan

-Mamma, tänker du på Nora? frågar Ivar. 
-Ja, gör du? svarar jag. 
-Ja, och jag önskar att hon kom tillbaka.
-Ja, det gör jag med. Vad tänker du att ni skulle göra om hon var här?
-Jag vet inte. Jag vill bara att hon ska vara här. 

De kommer ofta nu, orden. 
Om längtan efter storasyster. 
Fint och smärtsamt. 

Fuck cancer! 

God Jul

Julafton, den andra utan.
Smärtsam.
Och fin på sitt sätt. 
Inte som förra, tack och lov. 
Inte som förrförra eller åren innan heller, tyvärr. 

Finaste Nora, önskar så att du var hos oss. 
Saknar ditt sätt, ditt skratt, dig. 
Och hur du skulle spelat med när tomten kom, för Ivars skull.
För din sista jul knäckte du gåtan, lyfte diskret på tomtens skägg och såg pappas stubb därunder. 
Älskar dig och saknar dig i varje andetag. 

Fuck cancer! 

Den vita blusen

Är ute på stan för att handla julklappar. 
Går in på klädbutikens barnavdelning. 
Snabbt går jag förbi tjejavdelningen och in på killavdelningen. 
Drar runt ett varv men hittar inget roligt. 

En stund senare blir jag ståendes för att vänta på hissen som aldrig kommer. 
Hissen som är placerad alldeles vid tjejernas kläder.
Mina ögon faller på en vit bomullsblus med puffiga ärmar och små stenar på. 

Jag får en enorm längtan efter att gå fram. 
Känna på den och leta fram hennes storlek. 
Det slår mig att jag inte vet vilken storlek hon skulle haft nu. 

Jag tittar bort. 
Och tar rulltrappan istället. 

Fuck cancer!

Sorgen

"Döden, döden, döden" del 7 om Sorgen. 

Svantes pappa berättar om hur sorgen inte går över. Men att den blir lättare att hantera över tid. Och när han åker ner i det djupa sorghålet får han inte längre panik för han vet att han tar sig upp igen. Det har han gjort många gånger förut. 

Det har gått femton år för Svantes pappa. För mig bara nästan två år. Men det han beskriver har börjat bli en insikt även för mig. Det att sorgen aldrig kommer gå över men att den blir lättare att leva med. Att man blir bättre på att leva med det som gör ont. 

I slutet av programmet avslutar reportern med orden,

"Vi fortsätter älska dom vi förlorat, det kan inte döden ta ifrån oss".

Nej, det kan inte döden ta ifrån oss. Aldrig någonsin. 

Fuck cancer!

Lära känna

-Mamma, när Harry blir större ska jag berätta för honom att jag hade en storasyster som är död nu, säger Ivar. 
-Ja, det får du göra fast hon är ju Harrys storasyster också, svarar jag. 
-Fast han har ju aldrig träffat henne. 
-Nej, det har han inte så du får berätta om henne så han också lär känna henne. 
-Men han kan ju inte lära känna henne för han kan ju aldrig träffa henne. 
-Nej, men han kan ju lära känna henne genom dig och dina minnen. 

Fuck cancer!

Tjugoen månader

Så var det här igen. Datumet. 
Dagar läggs till dagar och blir ännu en månad.  
Tjugoen månader utan min fina lilla tjej. 
Finaste Nora, älskar dig och saknar dig i varje andetag. 

Fuck cancer!