onsdag 30 december 2015

Julgranen

I vår julgran. 
Syskonen. 
Mina barn. 
Alla tre. 

Fuck cancer!



tisdag 29 december 2015

Skridskor och stubb

Fyra år sedan, kan vara på dagen fyra år sedan, om inte så plus minus några dagar. Vi åker skridskor, vi fyra och vänner. Nora är pigg och glad. Det finns ett foto på oss alla fyra, en glad familj på isen. En familj som vilken familj som helst. 

Idag gjorde vi det igen, åkte skridskor, vi fyra och vänner. Inte samma fyra och inte samma vänner. Men fyra och vänner. Det kniper till och gör ont i bröstet. Vart jag vänder mig ser jag henne. Hon är glad och fri, åker runt, runt med kompisen. Att det börjat växa i hennes huvud vet vi inget om. 

Jag hör hennes röst. 

-Hej mamma! ropar hon och vinkar. 

Efter skridskorna äter vi lunch på favoritkaféet, innan vi åker och tänder ljus på graven. Vid bordet närmast dörren sitter det ett sällskap. Med ryggen åt oss sitter det ett barn med stubb. Kort, kort stubb, jag gissar på några veckor efter sista behandling. Barnet lyfter upp sin festis, ljust rosa nagellack målat på naglarna. I övrigt går det inte att avgöra om det är en flicka eller pojke. Marcus och jag tittar på varandra, jag hinner se stråket av sorg i hans ögon innan jag tittar bort. Det hugger till och gör ont. Det skulle kunnat vara hon, samma storlek, samma ålder. 

Jag stirrar, kan inte slita blicken från sällskapet. En av dem noterar att jag tittar, jag tvingar bort blicken men sneglar dit flera gånger. Jag vill stryka handen över det lilla huvudet. Ge en klapp på kinden. Jag tänker att jag måste förklara mig. Förklara att jag vet allt om deras situation, att det är därför jag stirrar. Men jag kan inte, vill inte berätta allt jag vet. Även det som dom förhoppningsvis inte behöver få veta något om. 

Fuck cancer! 

söndag 20 december 2015

En påse hår

Vi sitter vid köksbordet och äter spagetti med köttfärsås, jag, Harry, Ivar och kompisen Charlie.

-Hade Nora långt hår någon gång? frågar Charlie.
-Ja, det hade hon innan hon tappade sitt hår och vi har hennes hår kvar i en påse, säger jag.
-Va? svarar Ivar och Charlie i kör.
-Ja, det som hon tappade när hon fått sin första guldmedicin, säger jag.
-Är det mjukt? frågar Charlie.
-Ja, det är mjukt, svarar jag.
-Får vi titta på det? frågar Charlie.
-Ja, det får ni, svarar jag.

Vi fortsätter äta.

-Vet ni vad guldmedicin är? frågar jag.
-Nej, svarar Charlie
-Jag vet, det är medicin som inte kan se skillnad på goda och onda baciller och det är därför man tappar håret när man får den, säger Ivar.
-Ja, det är rätt fast det är inte baciller den tar död på utan celler, svarar jag.

Vi pratar mer om celler.
Att de är goda och gör att kroppen kan försvara sig mot sjukdomar, bildar blodet, huden, håret och massa annat. 
Och om onda celler. 
De som kallas cancer och blev till en stor klump i Noras mage. 
Som var så onda att ingen guldmedicin kunde besegra dom. 

Efter maten känner vi på håret.
Det som ligger i en plastpåse.
I lådan som det står Nora på. 
Lådan med minnen. 
Som ultraljudsbilder, gratulationskort, våra band från BB, tidningen från dagen hon föddes och rosa prinsesstofflorna. 

Pojkarna spelar Minecraft 
Jag lägger tillbaka håret i lådan och stänger locket.

Fuck cancer!



Skriv ut