Som en våris

Som en våris som börjar släppa taget.
Det ledsna som börjar bubbla.
Som stiger i ögonen och blir en klump i halsen.

Minnen som sitter i kroppen.
Som gör sig påminda.
Och pockar på uppmärksamhet.

Tre år sedan operationen i huvudet.
Tre år sedan vi pustade ut för att operationen gått bra.
För att tumören var ute och risken för hjärnblödning var över.

Tre år sedan vi blev glada när vi fick åka hem.
Tre år sedan hem var Barncancercentrum avdelning 322.
Där vi kände oss trygga och lugna.

Tre år sedan vi lättade fick trappa ner på kortisonet.
Tre år sedan vi fick en paus.
En kort innan helvetet bröt ut igen.

Tre år sedan det bara var en månad kvar.
Trettio dagar tills livet tog slut.
Och började om med sorgen som en ständig följeslagare. 

Fuck cancer!

Kan pussar döda

Nyvakna ligger vi i sängen och småpratar. 

-Mamma, om någon kompis till mig eller någon som jag känner pussar mig, är det farligt? frågar Ivar.
-Vad tänker du kan vara farligt? svarar jag. 
-Måste jag säga?
-Ja, det måste du. 
-Jag kanske tänker något med död.
-Hur tänker du då?
-Att kanske den kan smitta mig med något.
-Som gör att du kan dö?
-Ja. 
-Nej, det kan inte hända, ingen kan smitta dig med något som du kan dö av.
-Kan vi gå upp nu.

Fuck cancer!

Glömmer inte

Nej, det går inte över. 

Det läker inte. 

Jag glömmer inte. 

Och jag blir inte påmind om du säger något om Nora eller sorgen. 

Tänk dig att du amputerar ett ben. 

Det växer inte ut igen. 

Du glömmer inte att du saknar ett ben. 

Och du tänker inte "var du tvungen att påminna mig om benet, jag som precis hade glömt att det är borta". 

Sorgen finns där. 

Saknaden finns där. 

Så kommer det vara. 

Det måste jag lära mig leva med. 

Jag lär mig. 

Och jag tror att livet kommer bli bra och meningsfullt. 

Med sorg och saknad. 

Fuck cancer!